_____________________________________

Nyår. Kvällen då allt ska vara perfekt och jag brukar intala mig att det inte spelar någon roll hur natten slutar men det spelar roll. All roll i världen just då. Om nyår blir fint följer det sig naturligt att resten av året håller sig fint, åtminstone ett tag.
Jag antar att jag faktiskt bara ville ha en självklar nyårskyss. En kyss att bygga en dröm på.



Och nu ser jag snön argt singla ner från den gråblå himlen och jag är bara förbannad på livet. Förbannad för att jag på något vis har hamnat så fel och det finns så lite jag kan göra för att förändra det.

Jag behöver något starkare
Ge mig nåt som tar mig någonstans
Den här stan drar ner oss till botten av ån

Även insikten att ingenstans är riktigt hemma. Conor sjunger "I must belong somewhere, 'cause everything it must belong somewhere" och ett ifrågasättande;

Finns det någon plats för alla? En plats där det är meningen att man ska vara, ska existerar, ska leva. Leva utav bara fan. Det känns som att jag aldrig kommer finna en sån plats. Leta i världens alla hörn utan resultat. När vet man? Det känns som att jag hamnade fel från första början.





Utanför: Gatljusen, istapparna, mörkret

Det är när man tänker den ganska melankoliska tanken ”jag har inget att förlora” som man vågar

Ta mig tusen dagar härifrån och så länge:

Håll huvudet högt, låt ingen se dina misslyckanden





Döva allting som känns, stilla rösterna, minnesbilderna. Jag drömmer så himla konstigt och det känns så oerhört på riktigt. Ibland kan jag ligga i flera minuter i någon sorts halvvaket eller halvsovande tillstånd och tro att allting verkligen händer på riktigt.

Jag orkar så sällan ta tag i saker och ting. Oavslutade projekt, utlovade löften som aldrig blir av.
Vissa mornar ligger jag bara och stirrar i taket, och den där känslan av att känna sig totalt oförmögen att ens ta sig upp ur sängen. De krävande listorna innehållande rader som uppmanar mig vad jag måste ta itu med. En punkt lyder framtiden.

---

En fin julklapp jag fick kom från Hugo. Det var boken om Håkan Hellström, som numera är den vackraste boken jag äger. Efter att jag läst igenom den på en kväll och en morgon, samt begrundat de otroliga fotona inuti, så bestämde jag mig för att köpa biljett till hans konsert i februari. Tredje gången gillt. Jag ville gå dit ända sen jag fick reda på att han skulle på besök hit men på något sätt så saknades lusten. Det känns skönt att den är återfunnen.



Även Emil Jensen kommer och förgyller Gotland under en kväll denna vinter. Plötsligt känns både februari och mars lite lättare och när jag igår fick reda på att Bright Eyes, det finaste bandet i hela vida världen, kommer till Stockholm om en dryg månad så visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag och min lycka. Det var precis vad jag behövde och idag har jag mest dansat runt till deras musik i mitt rum. Imorgon släpps biljetterna och sällan har något känts så overkligt.



Fortfarande de där kvällarna. Du påpekar till och med hur snabbt mitt hjärta slår och jag vill inte att du ska inse vad du gör med mig men hjärtat lyder inte mig, det slår bara hårdare och hårdare och jag vet inte om du förstod varför. Tänker fortfarande på honom, blir ständigt påmind även fast jag inte vill och det kommer inte sluta förrän han ersätts. Hjärtat är ju vant vid att gå hungrigt.

Åttonde och tionde januari: Pappa och mamma och deras täta födelsedagsdagar. Jag bestämde mig för att baka varsin tårta till dem och de skrattade och sa att ingen någonsin bakat en tårta till dem, speciellt inte en sån här:

Det var underbart fantastiskt härligt att vara hemma i nästan två hela veckor, omringad av sina närmaste. Ville aldrig att det skulle ta slut på något sätt. För ett år sen var situationen ganska liknande, fast då var min tacksamhet nästan obefintlig. 



















Ett nytt hus har kommit upp i våran trädgård och nu fick jag se det färdiga resultatet för första gången. Dock badade jag aldrig bastu eller sov där, det får bli en annan gång.





Och jag har en oerhörd sommarlängtan och det känns sådär när jag vet att det dröjer en kall vinter innan det blir bra igen. Man är så maktlös mot tiden.

Och nu är den vanliga vardagen igång igen och jag räknar dagarna. Vill mest kryssa över lite för många dagar på samma gång men bestämmer mig istället för att göra det bästa av tiden för innerst inne vet jag ju att den går för fort och aldrig kan ersättas. Även om det just nu känns lika otåligt som sanden i ett timglas som rinner för långsamt.