Sweep my mess away, leave my body leave my bones leave me whole and leave my soul leave me nothing I don't need at all
Jag måste vara den hemskaste av människor
När jag inte kan vara glad för någon annans skull
Men allt jag kan tänka är;
När blir det min tur?
När jag inte kan vara glad för någon annans skull
Men allt jag kan tänka är;
När blir det min tur?
Lets change our roads and chase them all around, I'm inches above the dust on the ground
Om två veckor åker vi och varje gång jag tänker på det är lyckan så total. Få visa honom mitt liv, mina vänner, familj, barndomshus, städer, kultur.
Paris - London - Amsterdam - Berlin - Krakow - Malmö - Gotland - Uppsala - Stockholm.
Att få resa runt i Europa med killen jag har så gränslöst mycket kärlek till, med killen som aldrig har suttit på ett flygplan. Jag kan inte ens hitta ord för hur mycket jag längtar.
Paris - London - Amsterdam - Berlin - Krakow - Malmö - Gotland - Uppsala - Stockholm.
Att få resa runt i Europa med killen jag har så gränslöst mycket kärlek till, med killen som aldrig har suttit på ett flygplan. Jag kan inte ens hitta ord för hur mycket jag längtar.
You know to keep your hopes up high and your head down low
Jag vet inte vad jag ska känna längre. Känner mer och mer att jag inte har så mycket här. Bara dig.
Universitetet medför inte mycket nya vänner, spridda klasser med olika klasskompisar. Inga gemensamma fester eller luncher eller någonting. Känner att jag har gett upp så mycket, kompromissat med allting. Blir ändå aldrig bra. Och du behöver inte göra en endaste uppoffring.
"Av alla 300 som tar examen från detta program varje år kommer 40 in på masters".
Det kommer alltid finnas människor som vill detta mer än vad jag vill. Vad jag än gör. Letat hela mitt liv efter någonting jag brinner för men hittar ingenting, verkligen ingenting.
Så likgiltig inför livet. Orkar inte kämpa för att hitta lyckan längre.
Så himla ensam denna lördagskväll. Lyssnar på podcasts för att höra svenska röster prata med mig. Saknar svenska, saknar Sverige, saknar familj, vänner, katten, vädret, åsikterna, livsstilen.
Alltid alltid alltid så himla ensam.
Quiet people have the loudest minds.
But you are the human strobe
I love the way your hair hangs over your eyes, crush me with your stare
Min utbildning börjar snart så jag bestämde mig för att se Nya Zealand medan jag har tid och pengar:
Delade alltid rum med fler människor än jag egentligen klarar av och ibland tänkte jag på hur mycket jag älskar människor och ibland på hur mycket jag hatar dom.
Förutom sista natten, när jag uppgraderades till eget rum med eget badrum utan att behöva betala extra. Jag och min nyfunna tyska kompis delade på en liter burbon innan vi gick ut och utroskade Aucklands nattliv.
I Wellington träffade jag Dan från England. En timme efter vårt första möte drack vi öl och dansade på tusen jordnötsskal som var strödda över hela dansgolvet.
Jag trotsade min största skräck och kastade mig ut från 134 meter med ett gummiband runt benen. Adrenalinet pumpade i hela kroppen och allt var över på en sekund kändes det som.
Har vandrat runt berg och floder och blivit solbränd och sett Hobbithus från Sagan om Ringen och ätit världens godaste hamburgare i Queenstown och sett det blåaste vattnet någonsin och hållt handen över kokande varma källor och ätit Maorimat som tillagats under jord i nästan fyra timmar och haft djupa konversationer med människor jag precis har träffat och gått och lagt mig stupfull för att en timme senare gå upp och åka buss fortfarande full och sett vattenfall och stora isblock i en sjö när det var nästan trettio grader varmt och sett oräkneliga mängder får, hjortar, lamor och kor och sett molnklädda berg och gått omkring i en stad som ännu inte återhämtat sig från jordbävningen för tre år sen och som hade en galleria gjord av containerar och ätit glass i saccosäckar mitt i en park och åkt motorcykel uppför ett berg för att se solen sänka sig över Wellington.
Tiden bara håller på och den frågar aldrig, tiden bryr sig inte om hur gick det
Melbourne börjar äntligen tina upp. Och jag längtar hem. Ibland. Till ett kallt, snöigt vintersverige. Snötäckta hus och gråa, hala gator. Julpynt som gör sig synligt när mörkret faller tidigare och tidigare. Baka julgodis, äta julmat. Hämta en gran från skogen dagen innan julafton. Lyssna på julmusik. Om ett år ska jag komma hem lagom till jul.
Ibland kommer den där oundvikliga hemlängtan. Den slår aldrig till kraftigt utan kommer smygande. Även fast jag vet att jag är flera hundratusentals mil bort från hemma får jag aldrig panik. Det är mest som att någonting ledsamt och sorgset sätter sig i bröstet på mig. Får mig att tvivla även fast jag är övertygad om att jag gör rätt.
Har det bästa av två världar men det svider i hjärtat när de två världarna är så långt bort ifrån varandra.
Och fast jag vet att det inte kommer hjälpa, bara göra allting ännu mera påtagligt, smärtsamt, bläddrar jag igenom bilder på Gotland, på vännerna och familjen. Den eviga lilla självplågaren.
Det händer inte så mycket i mitt liv här. Det går på rutin och det är okej. Jag jobbar och har en ständig nedräkning till helgen i mitt huvud. Är borta från hemmet runt tolv timmar varje dag. Ledig varje fredag, går ner till affären och köper sprit och cola och någon gång under den tidiga kvällen är vi lite förlorade i fyllan. Tar en taxi till närmaste vännerna eller tåget in till stan för att leta oss fram mellan barer i ett eskalerande alkoholrus och flera cigarettpaket per kväll eller så stannar vi hemma och äter fish and chips och delar på nästan två flaskor alkohol. Upprepa lördag.
För några veckor sen var vi på skandinavisk marknad och jag köpte dyra mackor med räkor och rödbetssallad och chips och o'boy och julmust och förundrades över hur jag befinner mig i Australien eftersom jag är trött på Sverige men så fort Sverige kommer till Australien blir jag hur lycklig som helst.
När jag skriver detta är klockan ett på natten till söndag. Har druckit två drinkar utan vidare effekt annat än en två timmars tupplur. Nu är jag klarvaken med blanka ögon och Pearl Jam strömmar tyst ur datorn. Han andas tungt nära mig. Gör mig trygg men känner mig ensam. Utan gatlyktan som alltid skiner starkt genom fönstret skulle det vara kolsvart vid det här laget. Jag blickar bara framåt och framåt men kan inte föreställa mig vart jag skulle vilja stoppa. Vill bara framåt och få livet överstökat fast samtidigt får jag på riktigt panik när jag tänker på att jag en dag inte kommer få vakna upp och gå och lägga mig vid hans sida.
Jag ville aldrig bli beroende av någon eftersom man inte kan lita på någon i denna värld men nu är det för sent och det naiva blandas med det realistiska.
/En dag kanske det inte kommer att vara vi två
Vill faktiskt att det ska vara vi två för alltid/
Det är mest samhället jag vill bort från. Ett samhälle som snurrar intensivare och intensivare, som vattnet ner i en virvel i handfatets propp utan något egentligt stopp. Och jag förstår inte hur folk orkar kämpa för en bättre värld som jag har gett upp hoppet om för länge sen. Så länge människan finns på denna jord kommer den aldrig att överleva.
Så länge någon tjänar pengar på jordens undergång är den inte speciellt nära.
Hela livet är en enda lång popularitetstävling. Utsidan betyder mer än insidan. När idealet är så tydligt, vem säger att man kan vara nöjd även fast man befinner sig utanför boxen? Även när vi säger att vi är nöjda vill vi ständigt ha mer. Letar efter perfektion livet ut och jagar lyckan även när den ständigt omringar oss.
Det finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället och jag vill inte vara med längre.
Ten million shards of glass and tears but now we are awake enough to shatter what we hate, like broken mirrors reflections of an unfamiliar face
Längtar efter värmen. Det är den kallast våren på länge och Sverige har säkert haft högre temperaturer än oss vissa dagar sedan jag kom hit. Det händer inte mycket just nu men jag är ganska nöjd ändå. Jag åker hemifrån på förmiddagen, kommer hem på kvällen. Tre timmars resande och nio timmars jobb. De sista timmarna, när energin är slut och kroppen värken och humöret dalar, tänker jag på hur jag snart kan krypa ner bredvid honom i hans stora säng. Min kropp är genomfrusen när jag kommer innanför dörren och han är som en stor värmekudde.
Längtar alltid efter helg såklart och efter helgen längtar jag efter avgiftning.
Vi flyttar in till stan nästa år när jag börjar plugga. Jag längtar så ofattbart mycket. Efter att få sätta igång och studera igen, efter att få vandra runt i Melbourne igen. Längtar efter att göra någonting av mitt liv.
Det kommer aldrig vara över för mig
Precis så känns det idag. Dom där tvivlen. Tvivlar inte på oss, aldrig på oss. Det handlar mest om att ta avstånd från Sverige, platsen där hjärtat är och var och alltid till största delen kommer befinna sig. Att skapa ett annat liv på andra sidan jordklotet: så himla komplicerat. Hjärtat är inte stort nog att delas.
För ett par bruna ögon for jag
Men Stockholm blir aldrig min stad
Livet handlar om beslut. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. På sistone; stora beslut. Avgörande för framtiden. För resten av livet. Och insikten igen, att du aldrig kan fly från dina problem. Vart du än befinner dig i världen kommer det alltid bli en vardag förr eller senare. En vardag när du är ensam med dina tankar i ett kaosartat blurr.
*
För det är lite samma hela tiden. Jobb, jobb, jobb. Iväg tidigt, hemma sent. Alltid somna med kroppskontakt. Helg med alldeles för mycket alkohol och cigaretter. Några timmars sömn. Kan inte bestämma: skulle jag älska eller hata att leva så här för resten av livet?
*
Hur lätt det skulle vara att leva om man slapp tänka. Hur jag ibland vill sätta livet på paus. Hela livet är någon sort popularitetstävling och jag vill inte vara med.
Du la dig på rälsen. Du var så trött. Du lät tågen ta bekymren.
Tankar om vart jag kommer befinna mig om några år. Att vara äldre och mer erfaren och lite slitnare. Om jag då hade viljat varna mitt nästan tjugotvå-åriga jag. Kunna ha en översikt över livet, veta vilken väg som fungerade bäst.
*
Det är nog mest en hemlängtan som spökar. En lätt panik över att hem är så långt borta. Lyssnar på svenskt som ökar puls och nästan framkallar tårar för att det är så himla mitt i prick. Hur många låtar om mitt liv kan skrivas egentligen?
*
Nu har vi förlorat en timme och ni vinner snart en. Tio timmars skillnad och det blir ännu svårare att hålla kontakt. Känner att jag glider bort mer och mer.
*
Hur avundsjuk jag är på dig. Att du alltid går och lägger dig och så fort du lagt huvudet på kudden: sömn.
Och ibland när du sover så där tungt kan jag titta på dig och bli lugn av dina andetag och känna hur jag vill ge dig all precis all min kärlek. Lägga huvudet på ditt bröst och känna hur dina armar drar mig mot dig i en kram som varar hela natten. När jag var sjuk med nästan fyrtio graders feber kom du hem från jobbet och hade köpt smärtstillande tabletter och en inslagen chokladask till mig. Det finaste är att känna hur mycket kärlek du har att ge mig. Du är för vacker för att vara sann och jag ska inte tänka att jag inte förtjänar dig.
*
Och jag bär allt inom mig, delar inte med mig till någon.
Så trygg i dina armar när du håller om mig.
Som att du kan känna att något är fel
Att något skaver.
Kanske när skratten mest blir till leenden.
Eller när blickarna är inte fullt lika levande som förut.
*
Mest önskar jag att du kunde kyssa bort ångesten.
Häng kvar lite till, jag lovar dig släppa taget, om min frihet, om min tid
Det har aldrig känts mer rätt. Mer rätt än det här, mer rätt med någon annan, blir det nog aldrig.
Det var farligt nära att jag inte kom in i Australien. Efter en tröttsam flygresa och jag var så nära honom, bara några väggar skilde oss åt. Blev tagen för intervjuer, förhör, genomgång av e-mail och sms och dom till och med ringde honom. I mitt huvud gjorde jag upp en plan b i huvudet. Vilket land jag skulle åka till istället; jag tänkte inte återvända hem. Besviken, trött, uppgiven samt en oerhörd längtan att bara få kasta mig i hans famn och stanna där. Efter två timmar får jag gå, jag får en chans av Australien. Hämtar min för tunga resväska, en ur personalen öppnar stora dörrar för mig och precis när jag har börjat söka med blicken efter honom står han precis framför mig med ett lättat leende och skriker YES!
Det var farligt nära att jag inte kom in i Australien. Efter en tröttsam flygresa och jag var så nära honom, bara några väggar skilde oss åt. Blev tagen för intervjuer, förhör, genomgång av e-mail och sms och dom till och med ringde honom. I mitt huvud gjorde jag upp en plan b i huvudet. Vilket land jag skulle åka till istället; jag tänkte inte återvända hem. Besviken, trött, uppgiven samt en oerhörd längtan att bara få kasta mig i hans famn och stanna där. Efter två timmar får jag gå, jag får en chans av Australien. Hämtar min för tunga resväska, en ur personalen öppnar stora dörrar för mig och precis när jag har börjat söka med blicken efter honom står han precis framför mig med ett lättat leende och skriker YES!
Min kära sockerläpp och jag
Utan broms
Det är som att vi sitter ihop. Händer som nuddar mig oavbrutet, kramar som aldrig tar slut, oändliga kyssar som bara fortsätter och fortsätter. Det har nu gått mer än en vecka men jag tror att vi båda är beroende av varandra. Så fort han inte är nära saknar jag honom. Jag har nog aldrig mått så bra av att vara mig själv sen jag träffade honom. Att känna sig så uppskattad, fin, älskad. Att känna precis samma känslor för någon annan är helt otroligt. Både hans insida och utsida är det vackraste, jag kan inte få nog. Jag kan göra allt i världen för honom.
Det är som att vi sitter ihop. Händer som nuddar mig oavbrutet, kramar som aldrig tar slut, oändliga kyssar som bara fortsätter och fortsätter. Det har nu gått mer än en vecka men jag tror att vi båda är beroende av varandra. Så fort han inte är nära saknar jag honom. Jag har nog aldrig mått så bra av att vara mig själv sen jag träffade honom. Att känna sig så uppskattad, fin, älskad. Att känna precis samma känslor för någon annan är helt otroligt. Både hans insida och utsida är det vackraste, jag kan inte få nog. Jag kan göra allt i världen för honom.
Jag har försökt att träffa Linn och hennes Gabriel och Alicia så mycket som jag bara kunnat innan jag åkte. En söt konversation mellan mig och Gabriel när jag sa hejdå till honom:
- Nu får du ge mig massor av pussar och kramar för nu kommer vi nog inte ses på länge eftersom jag åker till Australien igen.
- Men... Vart kommer den andra Moa vara då?
- Vilken andra Moa? Det finns bara en, det finns inte en Sverige-Moa och en Australien-Moa, säger jag och skrattar.
- Det vet jag, jag skojade bara, säger han med ett förläget leende. Sötnos.
Och jag var i fjällen med pappa och Hugo. Det var så himla vackert sommartid. Vi gick sex timmar om dagen och det var ansträngande men samtidigt så väldigt avkopplande. Det tog en dag att åka till Storlien där vi bodde och vad jag älskar att sitta bak i bilen med hörlurarna och se landskapen passera och bara vara ensam med tankarna och musiken.
Vi bodde precis bredvid den norska gränsen. Vi såg vattenfall och hjortar och drack från bäckar och badade i en iskall fjällsjö och det luktade så där friskt och gott överallt, som nyduschat eller som gräs som precis blivit klippt. På hemvägen åkte vi upp på Åreskutan och gick de sista åttahundra metrarna till toppen på berget där ett litet café och tusen mil utsikt väntade.
Båda mina storebrorsor hälsade på Gotland detta år:
Och jag gosade med Edits kaninungar och klättrade på raukar och åkte till Uppsala, Stockholm, Malmö och Lund innan jag åkte till Australien.
Barcelona var bra. Blev full varje kväll och kom hem mellan sex och åtta på morgonen. Sov till tolv, ut och utforska staden och sedan hem och blanda första drinken. Iain var en utmärkt giude och värd och hans huskompisar tog väl hand om mig. En väldigt vacker stad som levde dygnet runt. Fin arkitektur men otrevliga människor och såna där medelhavssliskiga killar och en massa vackra palmer.
Vi köpte tio shots för åtta euro och dansade till indiemusik och rökte på dansgolven och verkligen bara levde tills svetten rann och lyckliga leenden övertog hela ansiktena.
Barcelona
Jag har varit i Barcelona i några dagar nu och lever livet. Alkohol varje kväll, fina människor, värme, kultur. Skriver mer i nästa vecka när jag förhoppningsvis har kommit i ordning i Australien.
And if a double-decker bus crashes into us, to die by your side, is such a heavenly way to die
Det var overkligt att sova i min gamla säng de första nätterna eller bara gå runt i Visby. Allting är gamla vanor man inte har fått uppleva på mer än nio månader. Men det är vackert, det var ett bra beslut att komma hem.
Och nu är det mindre än en månad kvar tills jag åker igen. Jag svämmar över av alla världens känslor.
Eftersom min kamera blev stulen i Australien blir det inte mycket fotodokumentation. Det är inte lika lockande att använda digitalkameran. Lite bilder blir det iallafall:
Kär
Sista kyssen på månader. Jag vill att allt ska vara som vanligt när jag kommer tillbaka men det finns inga garantier. Hur fantastiskt allt är nu, hur allt kan förändras så snabbt.
Jag gav upp, var helt maktlös mot mina känslor. Jag visste det egentligen hela tiden efter våran första helg tillsammans, att vi två är en bra kombination. Den bästa. Det inser jag verkligen efter avskedet. Försöka hålla tårar inne och jag är så tacksam att vi står i dunkelt lampsken. "One more", säger vi säkert tio gånger och kan bara inte sluta trycka våra läppar mot varandra. Så fort han har vänt ryggen mot mig och börjar gå mot tågstationen med sänkt huvud stänger jag ytterdörren och känner hur salta tårar och mascara rinner ner för mina kinder.
Det gör förbannat ont att veta att dom närmaste tio veckorna kommer han bara att figurera på Facebook och Skype. Detta med avstånd, igen. Hur svårt det är att hantera saknad. Jag saknar honom redan: Hans leende med dom där mjuka läpparna, kramarna han ger titt som tätt och dessa bruna ögon och hans skägg som man nästan kan se hur det växer och hur bedårande han låter när han uttalar dom mest dumma svenska meningarna. Att dra handen genom hans yviga mörka hår och när jag får låna hans tjocktröjor i veckor så jag inte ska frysa och så att dom ska lukta som mig eller hur vi utbyter musik men samtidigt gillar så mycket samma och hur han får mig att vika mig dubbel av skratt eller hur vi har sex alldeles för högt men skiter i om någon hör eller hur han håller om mig så där perfekt när vi sover och hur vi aldrig har delat en enda dålig stund tillsammans. Hur mycket jag än letar fel kan jag inte hitta ett enda, varken på insidan eller utsidan.
När han för bara tre månader sedan, jättefull, tog tag i mig på dansgolvet och kysste mig. Pratade, delade cigarett och taxi hem till mig och jag tyckte att han var för snygg för att gå hem med mig. Trevande händer och fulla huvuden och han var fortfarande jättefull efter två timmars sömn och pratade massa strunt och jag vågade inte ens hoppas på att han skulle höra av sig igen.
Hur tungt det än känns nu är jag tacksam varenda eviga dag att jag & han befann oss på samma plats vid samma tidpunkt och hur han så självsäkert började dansa med mig just mig. Att inte få vara tillsammans när man är nykär är tortyr men samtidigt: TACK NÅGON, jag är så in i helvetes jävla kär att det gör ont och känslor svämmar över.
Jag gav upp, var helt maktlös mot mina känslor. Jag visste det egentligen hela tiden efter våran första helg tillsammans, att vi två är en bra kombination. Den bästa. Det inser jag verkligen efter avskedet. Försöka hålla tårar inne och jag är så tacksam att vi står i dunkelt lampsken. "One more", säger vi säkert tio gånger och kan bara inte sluta trycka våra läppar mot varandra. Så fort han har vänt ryggen mot mig och börjar gå mot tågstationen med sänkt huvud stänger jag ytterdörren och känner hur salta tårar och mascara rinner ner för mina kinder.
Det gör förbannat ont att veta att dom närmaste tio veckorna kommer han bara att figurera på Facebook och Skype. Detta med avstånd, igen. Hur svårt det är att hantera saknad. Jag saknar honom redan: Hans leende med dom där mjuka läpparna, kramarna han ger titt som tätt och dessa bruna ögon och hans skägg som man nästan kan se hur det växer och hur bedårande han låter när han uttalar dom mest dumma svenska meningarna. Att dra handen genom hans yviga mörka hår och när jag får låna hans tjocktröjor i veckor så jag inte ska frysa och så att dom ska lukta som mig eller hur vi utbyter musik men samtidigt gillar så mycket samma och hur han får mig att vika mig dubbel av skratt eller hur vi har sex alldeles för högt men skiter i om någon hör eller hur han håller om mig så där perfekt när vi sover och hur vi aldrig har delat en enda dålig stund tillsammans. Hur mycket jag än letar fel kan jag inte hitta ett enda, varken på insidan eller utsidan.
När han för bara tre månader sedan, jättefull, tog tag i mig på dansgolvet och kysste mig. Pratade, delade cigarett och taxi hem till mig och jag tyckte att han var för snygg för att gå hem med mig. Trevande händer och fulla huvuden och han var fortfarande jättefull efter två timmars sömn och pratade massa strunt och jag vågade inte ens hoppas på att han skulle höra av sig igen.
Hur tungt det än känns nu är jag tacksam varenda eviga dag att jag & han befann oss på samma plats vid samma tidpunkt och hur han så självsäkert började dansa med mig just mig. Att inte få vara tillsammans när man är nykär är tortyr men samtidigt: TACK NÅGON, jag är så in i helvetes jävla kär att det gör ont och känslor svämmar över.
We look so good, we look so good, we look so good together
Mindre än en månad kvar. Mindre än en månad kvar i Australien och jag tycker om honom mer och mer för varje sekund. Vad är det för ekvation? Jag vill bara vara hemma, ha avsked och fyrtio timmars flygresa avklarat, så att jag kan börja räkna ner tills jag kommer tillbaka. Om allt går som det ska. Jag vet ingenting och har aldrig varit så förvirrad. Vill inte ge upp drömmar men vill inte ge upp kärlek heller.
Acceptera att hela livet inte kan följa en plan. Släppa taget och njuta.
Jag åkte till Perth i västra Australien över några dagar. Hälsade på Simon och Malin från Guldkusten och hade en underbar semester med besök på en pingvinö, parkhäng, fika på svenskt café och alkoholkvällar med Simons svenska housemates. Vintern börjar smyga sig på här i, vad jag trodde, detta evigt varma land. Sover med kläder och dubbla täcken på natten och värmer min kalla fötter på bärbara element. Längtar till svensk sommar, längtar hem ibland.
Jag badade en sista gång i havet iallafall. Så kallt att kroppen domnade men efteråt njöt vi av den sista solen som faktiskt värmde.
Och annars jobbar jag mellan åtta och tolv timmar varje vardag. Räknar ner till helgerna då jag alltid hoppas att tiden inte ska röra sig det minsta men söndagkvällen kommer alltid för fort och hur mycket tid vi än spenderar med varandra verkar vi aldrig tröttna. Det tar emot att kyssa honom hejdå men så fort jag hör dörren stängas kan jag börja längta efter nästa helg.
There is no time for us, the world won't understand it's left no time for us
Det sista klicket som slutför bokningen av hemresan var svårt. Den trettonde juni landar jag i Stockholm och några dagar senare tar jag båten till Gotland. Det känns som en helt annan värld och det kommer kännas så surrealistiskt att tänka tillbaka på Australien. Som att det bara var en enda lång dröm.
Jag sprängs av längtan att få krama om familj och vänner, att få andas svensk luft och vandra runt i Visby. Men samtidigt säger hela jag NEJ till att lämna Australien. Och honom. Jag svor att inte falla för någon igen på länge men framtiden hade andra planer. Och jag säger åt mig själv att inte falla även fast jag vill och jag tror att det är försent. Varje helg består av magontskratt, perfekta kyssar, nätter där vi aldrig släpper varandra och lyckliga leenden. Varje gång jag ser hans namn i mobilen pirrar det i mig och varje vecka räknar jag ner dagarna tills han kommer.
Han ger mig all den där gåshuden på armarna och dom där fjärilarna i magen och det där oändliga leendet på mina läppar. Han är den största anledningen till att jag aldrig vill lämna Australien.
Iallafall, jag var i mitten av Australien för några veckor sen. Röd sand, flugor, trettiosju gradig värme och mysiga fransmän. Vi körde 1700 kilometer under fem dagar och sov i svettiga tält. Såg Uluru, Kata Tjuta och Kings Canyon. Ibland sprang kängurus, kor och vilda hästar över vägen och vi var nära att få slut på bensin mitt i öknen.
Och ibland kan man bara sitta var som helst, när som helst, och så kan någon komma fram och börja prata med dig. Röka cigaretter i höstsolen, kanske ta en kaffe, och bara utforska varandras sinnen. Därför älskar jag världens största land. Puss och syns snart.
From silent dreams we never wake, and in this promise that we'll make starless eyes for heaven's sake, but I hear you anyway
När mina fingrar nuddar tangentbordet för att påbörja detta blogginlägg vill dom nu skriva på engelska. Det känns mer naturligt än svenska och varje gång jag hör min svenska röst låter det som någon främmande person uttalar orden.
Min nyfunna vän Sandra kom och hämtade mig i mitt hippiehus tidigt en lördagsmorgon. Kvällen innan hade bestått av dans och drinkar och kyssar och jag kände mig sliten. Fast lycklig. Lycklig över att se Surfers Paradise för troligtvis sista gången och lämna allt bakom mig. Även fast det finns många människor kvar i staden jag kommer sakna.
Och jag känner lycka över att sitta i en sliten gammal Ford Falcon med en fin tysk och se landskap och städer passera och veta att för varje sekund närmar vi oss Melbourne. Första natten sover vi i bilen, dricker vin och röker för att kunna sova lättare.
Dagen efter anländer vi i Sydney, hos Kieran och Tom som tar väl hand om oss i några dagar. Visar oss Sydney, har grillkvällar, blir fulla, har stranddagar med höga vågor och underbar natur.
Jag gick på Future Music Festival i Sydney. Det var år sen jag gick på festival och förväntningarna var höga. Jag ville svettas, skrika, dansa. Känna att jag lever. Men nej, australienska festivaler är ingenting jämfört med svenska. I alla fall inte denna. Dock träffade jag sköna människor och förra veckan kom en av dom hit. Vi spenderade mestadels av hans dagar här i ett fint hotellrum med massa öl.
Det är en sådan obeskrivlig frihet att ha alla sina ägodelar i en fulltankad bil som vi kan köra precis vart i vill. Nästa stopp var Jervis Bay, en delfinbukt där vi inte såg en endaste delfin. Vi tar ett morgondopp och nästa dag, halv tolv på kvällen, anländer vi till ett sunkigt hostel i centrala Melbourne. Det var 35 grader i ett rum innehållande tolv personer. En fläkt, inga fönster, tjocka täcken. Värmeböljorna här gör att det är omöjligt att komma ihåg hur det är att frysa. Dagen efter hittar vi ett hus att bo i, med en italiensk och en fransk tjej.
Älskar att utforska en ny stad och veta att jag kommer befinna mig här tills jag åker hem i juni. Jag kan inte vänta men samtidigt vill jag bara stoppa tiden.
Melbourne innehåller graffittigränder som är i en ständig progress, undergroundbarer där man kan dricka öl på lastpallar och stirra på kommunismpropaganda samt det konstigaste mest varierande väder jag har upplevt.
Jag jobbar som massör och igår masserade jag i sju timmar utan tid att hämta andan, än mindre äta. Men jag trivs. Speciellt när jag går hem med en bunt av sedlar i min handväska.
Påsken kom och jag visste inte hur jag skulle fira den. Kanske lättast att låta bli. Tills jag träffade troligtvis den härligaste människan jag träffat genom hela mitt liv. Människor brukar alltid berätta om känslan man får när man träffar någon och ”bara klickar” och jag har aldrig haft en aning om vad dom har pratat om. Tills nu.
Det enda vi gjorde var att se på film, inta alkohol, röka fyra ciggpaket, skratta och prata. Egentligen gjorde vi ingenting men vi behövde inte göra någonting alls.
Om vi ska prata om människoperfektion är han det närmaste jag någonsin har skådat.
”I miss being naked and do nothing”
Hold on tight beginners mind, the wheel is spinning too fast to make you move
Att säga dom där orden, rakt ut. Så fort dom har skärt genom luften är allt slut. Har sagt dom så många gånger förut men det har ändå varit du och jag, orden saknade mening.
"Nu tar jag inga fler beslut, allt är upp till dig".
Allt som var delat är nu mitt och ditt. Allt som var självklart är som bortblåst. Vi lever olika liv nu, fysiska och psykiska avstånd. Hur ont det gör att inse att hur mycket man än försöker är det inte tillräckligt. Lämna bakom, gå vidare, ta lärdom, fortsätta leva. Låta andra komma in i mitt liv, kanske för att tänka på annat för en stund. Kanske för att man vill känna hur rätt ska kännas. Pröva, inte veta vad som är tillräckligt, inte veta om bra är bara bra eller mer, inte veta någonting. Hur svårt det är att fokusera på sig själv när man på senare har blivit så van vid att sätta någon annan i första hand. Hur man känner sig tom av sorg men samtidigt sprängs av kärlek att ge bort. Nästa person jag ger all min kärlek till ska vara den rätta, det ska aldrig få ta slut, det ska kännas så säkert som det aldrig har känts förut, inga tvivel i världen får finnas.
"Nu tar jag inga fler beslut, allt är upp till dig".
Allt som var delat är nu mitt och ditt. Allt som var självklart är som bortblåst. Vi lever olika liv nu, fysiska och psykiska avstånd. Hur ont det gör att inse att hur mycket man än försöker är det inte tillräckligt. Lämna bakom, gå vidare, ta lärdom, fortsätta leva. Låta andra komma in i mitt liv, kanske för att tänka på annat för en stund. Kanske för att man vill känna hur rätt ska kännas. Pröva, inte veta vad som är tillräckligt, inte veta om bra är bara bra eller mer, inte veta någonting. Hur svårt det är att fokusera på sig själv när man på senare har blivit så van vid att sätta någon annan i första hand. Hur man känner sig tom av sorg men samtidigt sprängs av kärlek att ge bort. Nästa person jag ger all min kärlek till ska vara den rätta, det ska aldrig få ta slut, det ska kännas så säkert som det aldrig har känts förut, inga tvivel i världen får finnas.
Flytt till Melbourne nästa vecka. Ska bli en befrielse att äntligen få jobba igen, att få göra nytta. Att fokusera bara på mig själv, uppleva något nytt. Att slippa sova på soffor eller i ett delat rum i ett hus man delar med åtta andra människor. Att göra en spontan roadtripp på 172 mil med människor man knappt känner, lämna allt fast man inte har så mycket, inte ens tryggheten är kvar.
Nu ska detta bli bra.
Everyone gets dark and the worst part is the way those thoughts can please you. Personality like a split screen, see yourself down your knees
Kaos i huvudet. Kan inte bara vara, måste tänka. Mina tankar är mitt uppe i en brottningsmatch utan vinnare. Mitt hjärta skenar utan någon motståndare. Slits fram och tillbaka av osynliga händer. Det onda varvas med det goda, en virvelvind utan stopp. Älskar en människa, hatar dennes handlingar. Räcker det?
Jag har besökt paradiset på jorden. Det finns på Frazer Island och det är nog omöjligt att stirra sig mätt på omgivningen där. Vägar existerade inte på denna ö utan vi hoppade fram i vår stora fyrhjulsdrivna buss på stranden och i skogen. Det skumpade så mycket att mina stora hörlurar hoppade av från mitt huvud.
Jag har även snorklat och dykt i Stora Barriärrevet med tvåtusen olika fiskarter, kristallklart vatten och korallrev i överflöd. Andas under vatten och kännas tyngdlös. Över ytan är det aldrig tyst. På botten är det dovt och lugnt och känslan av att vara ett med havet är otrolig.
Trodde att hemlängtan skulle bli överväldigande när julen väl var här (en dag för sent) men tack vare Angus fina familj mådde jag bra. Jag älskar generösa människor som överöser en med kärlek precis när man behöver det som mest. Min egna familj skickade godis, foton och brev och det värmde så mycket att läsa alla fina orden.
Och jag saknar dessa:
Vill planera in i minsta detalj. Kan aldrig släppa kontrollen, håller ett krampaktigt tag. Vill leva hundra dagar framåt eller bakåt, aldrig i nuet. Sängen är för stor och kall men aldrig att jag kommer dränka den i tårar.
Konsten att underhålla sig genom livet
Jag vet inte längre vad jag ska säga så jag låter bilderna säga allting fast egentligen säger dom ju ingenting. Iallafall inte dom tusen ord som jag bär på.
There is no right way or wrong way, you just have to live, so I do what I do and at least I exist, what could mean more than this?
Jag: Och varje timme med dig känns som en minut. Det borde vara tvärtom.
Och vad gör man när man bara längtar ihjäl sig och när varje stund faktiskt känns som att den varar en hel evighet? När hjärtat slår några extra slag i minuten bara jag pratar med honom, låter hud nudda hud, fångar honom med blicken, när han är en röst i telefonen, när han tar upp min tankeförmåga i princip dygnet runt.
En stormig början som nog behövde vara just stormig. Nu är allting lugnt som ett våglöst hav. Låt det bara stanna så här.
Vi åkte till en liten hippiestad/surfparadis kallad Byron Bay över helgen. Regnmysigt.
När Sverigesaknaden slår till är ni perfekta, mina svenska vänner som dyker upp i rutan i ett skype-samtal. Eller så bakar jag chokladbollar eller lagar svenska pannkakor. Ibland saknar jag Sverige men jag vet att en vecka i landet hade räckt för mig. Jag har så mycket mer hemma än här men det är inte tillräckligt. Ändå, rädslan att bli ensam här. Jag skulle verkligen kunna vara så ensamast i världen här.
Och en kväll för flera veckor sen åkte vi limosuine och blev fulla på gratis drinkar.
Min fina Portia börjar snart i skolan och här fyllde hon fem år, iklädd en hjärtklubba jag gav henne som hon bar runt på hela kvällen och till slut var den luddig eftersom den fastnade i allting hon kom emot. Och det är underbart när jag hör henne knacka på min dörr, endast för att säga: I love you, Moa!
Det är fantastiskt att träffa svenskar här. Människor med liknande bakgrund, ungefär samma tankesätt. Människor som vet precis vad man går igenom. En kväll var vi fem svenska tjejer som drack vin i mysig lägenhet och innan vi bestämde oss för att gå ut. Halloweenparty var planen och vi hamnade på en fest med hundratals utklädda personer på en bakgård med lyktor, hög musik, gravstenar och en tom pool. Femton minuter senare kom polisen och vi begav oss in till klubbarna i Surfers istället.
En helg åkte jag och campade två timmar från kusten. Det var hett och jag fyllde år på söndagen och Cheyne hade gjort lunch med efterrättstårta till oss innan vi åkte.
*Måste börja leva utan att leta fel*
Nu blir jag säkert kär i dig, pinsamt jävla kär i dig, precis som man kunde vänta sig
Jag vill bara ge han allt. Orden han säger, löftena han utlovar, fingertopparna längs min ryggrad, kittlande läppar mot nacken, älskar allt.
Att först vara så osäker på vad man vill. Det är först när man nästan förlorat allt som det blir så självklart, viljan blir starkare än någonsin.
/Kär i kärlek/
