_____________________________________

Läste säkert hundrafemtio sidor på båten. Ville bara komma fram. Hemma: högar av post och en bäddad säng. En katt som förvånat blinkar mot en. Trevar sig långsamt mot mig, som om hon tror att jag har ersatts av någon kopia. Somnar direkt på grund av gammalt sömnunderskott. Vaknar. In till stan en solig förmiddag som skriker utlovande ord om vårförhoppningar. Älskar när vägarna dammar. Fritt damm som inte trycks tillbaka av tung, kylig snö. Träffar Gabriel och pyttelilla Alicia som firar tio dagar utanför magen. Gabriel har fått tillbaka sitt platinablonda hårrufs och har lärt sig att säga Moa (MAUOA) och jag smälter varje gång. Han ville upp i min famn och när jag ska sätta ner honom igen känner jag hans små händer greppa min tröja det hårdaste han kan. Gråten kommer smygande, utbristande, och även om jag alltid avskytt barngråt smälter jag även här. Tycker att han är jordens underbaraste lilla kille.



Alicia får ta plats i min famn. Huvudet som saknar kraft, små små fötter, miniläppar som gnids mot varandra när hon drömmer. En mörkblond hårtest som slingrar sig över pannan. Jag låg bara och beundrade underverket i flera minuter, smekte hennes armar. Hon såg på mig, nästan vindögd.





Under en veckas lov gäller det att hinna med så mycket som möjligt. Träffa nästan femton olika människor. Ut och dansa. Äta middagar med familjen. Baka och fika. Springa och promenera. Se Visby. Andas och ta det lugnt, samtidigt.









Bilder i efterskott:

(från Hard Rock Café, promenad i Vällingby, nattöppna café 60, rådjur som brukar hälsa på utanför mitt fönster och en demonstration)

















"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"
Vet det så väl. Borde tatuera in det på handens ovansida för att aldrig aldrig aldrig glömma. Som jag gör ibland.

Tankar: 
- När graderna får ett plus framför sig istället för ett minustecken. När stickad tröja och vinterkappa blir för varmt. När vintertrötta ansikten plötsligt strålar. Jag vet att jag alltid skriver om vårlängtan. Men dagarna förgylles av sitt egna ljus och det är det vackraste.

- Känslan av att gå och lägga sig med hopplösheten som täcke och vakna av förändringens väckarklocka. Ta sig igenom dagen iklädd ett leende. Känna att allt kommer ordna sig. Det finns ingenting som heter perfekt. Släppa kraven på sig själv som håller ett sådant hårt grepp.

- Förflytta blickens fokus. Se ljus istället för mörker. Le när du hatar allt. Viljan att vilja så mycket. Vill allt. Hellre vilja för mycket än ingenting alls. 

- Få ut orden, få reflektera. De låter så självklara när de susar i luften istället för att blandas runt i huvudet i en enda röra. Få perspektiv. Dela erfarenheter. Lyssna på andras historier. Inspireras. Lära sig. Ibland är det underbart att leva.

- "Dåtiden har varit, framtiden vet vi ingenting om och livet är här och nu". Allt för lätt att tappa bort den tanken. Att leva i dåtiden och framtiden. Vill förflytta sig bakåt, framåt. Vara onärvarande.

- Jag kommer att sakna Stockholm när jag flyttar därifrån. Varje gång vi går ut går vi till nya ställen. Letar ibland billig öl, ibland bra dans. Skapar minnen. Och livet visar sig från sin bästa sida.

- Man kommer till en gräns. En gräns när man är så himla trött på att vara trött på sig själv.

Slut.