Kär
Sista kyssen på månader. Jag vill att allt ska vara som vanligt när jag kommer tillbaka men det finns inga garantier. Hur fantastiskt allt är nu, hur allt kan förändras så snabbt.
Jag gav upp, var helt maktlös mot mina känslor. Jag visste det egentligen hela tiden efter våran första helg tillsammans, att vi två är en bra kombination. Den bästa. Det inser jag verkligen efter avskedet. Försöka hålla tårar inne och jag är så tacksam att vi står i dunkelt lampsken. "One more", säger vi säkert tio gånger och kan bara inte sluta trycka våra läppar mot varandra. Så fort han har vänt ryggen mot mig och börjar gå mot tågstationen med sänkt huvud stänger jag ytterdörren och känner hur salta tårar och mascara rinner ner för mina kinder.
Det gör förbannat ont att veta att dom närmaste tio veckorna kommer han bara att figurera på Facebook och Skype. Detta med avstånd, igen. Hur svårt det är att hantera saknad. Jag saknar honom redan: Hans leende med dom där mjuka läpparna, kramarna han ger titt som tätt och dessa bruna ögon och hans skägg som man nästan kan se hur det växer och hur bedårande han låter när han uttalar dom mest dumma svenska meningarna. Att dra handen genom hans yviga mörka hår och när jag får låna hans tjocktröjor i veckor så jag inte ska frysa och så att dom ska lukta som mig eller hur vi utbyter musik men samtidigt gillar så mycket samma och hur han får mig att vika mig dubbel av skratt eller hur vi har sex alldeles för högt men skiter i om någon hör eller hur han håller om mig så där perfekt när vi sover och hur vi aldrig har delat en enda dålig stund tillsammans. Hur mycket jag än letar fel kan jag inte hitta ett enda, varken på insidan eller utsidan.
När han för bara tre månader sedan, jättefull, tog tag i mig på dansgolvet och kysste mig. Pratade, delade cigarett och taxi hem till mig och jag tyckte att han var för snygg för att gå hem med mig. Trevande händer och fulla huvuden och han var fortfarande jättefull efter två timmars sömn och pratade massa strunt och jag vågade inte ens hoppas på att han skulle höra av sig igen.
Hur tungt det än känns nu är jag tacksam varenda eviga dag att jag & han befann oss på samma plats vid samma tidpunkt och hur han så självsäkert började dansa med mig just mig. Att inte få vara tillsammans när man är nykär är tortyr men samtidigt: TACK NÅGON, jag är så in i helvetes jävla kär att det gör ont och känslor svämmar över.
Jag gav upp, var helt maktlös mot mina känslor. Jag visste det egentligen hela tiden efter våran första helg tillsammans, att vi två är en bra kombination. Den bästa. Det inser jag verkligen efter avskedet. Försöka hålla tårar inne och jag är så tacksam att vi står i dunkelt lampsken. "One more", säger vi säkert tio gånger och kan bara inte sluta trycka våra läppar mot varandra. Så fort han har vänt ryggen mot mig och börjar gå mot tågstationen med sänkt huvud stänger jag ytterdörren och känner hur salta tårar och mascara rinner ner för mina kinder.
Det gör förbannat ont att veta att dom närmaste tio veckorna kommer han bara att figurera på Facebook och Skype. Detta med avstånd, igen. Hur svårt det är att hantera saknad. Jag saknar honom redan: Hans leende med dom där mjuka läpparna, kramarna han ger titt som tätt och dessa bruna ögon och hans skägg som man nästan kan se hur det växer och hur bedårande han låter när han uttalar dom mest dumma svenska meningarna. Att dra handen genom hans yviga mörka hår och när jag får låna hans tjocktröjor i veckor så jag inte ska frysa och så att dom ska lukta som mig eller hur vi utbyter musik men samtidigt gillar så mycket samma och hur han får mig att vika mig dubbel av skratt eller hur vi har sex alldeles för högt men skiter i om någon hör eller hur han håller om mig så där perfekt när vi sover och hur vi aldrig har delat en enda dålig stund tillsammans. Hur mycket jag än letar fel kan jag inte hitta ett enda, varken på insidan eller utsidan.
När han för bara tre månader sedan, jättefull, tog tag i mig på dansgolvet och kysste mig. Pratade, delade cigarett och taxi hem till mig och jag tyckte att han var för snygg för att gå hem med mig. Trevande händer och fulla huvuden och han var fortfarande jättefull efter två timmars sömn och pratade massa strunt och jag vågade inte ens hoppas på att han skulle höra av sig igen.
Hur tungt det än känns nu är jag tacksam varenda eviga dag att jag & han befann oss på samma plats vid samma tidpunkt och hur han så självsäkert började dansa med mig just mig. Att inte få vara tillsammans när man är nykär är tortyr men samtidigt: TACK NÅGON, jag är så in i helvetes jävla kär att det gör ont och känslor svämmar över.
