_____________________________________

Denna kvällen blev lite depp. Jag har ångest över att min sommar kommer till större delen vara "förstörd" av jobb. Jag har alltid lovat mig själv att aldrig ha ett sommarjobb som sträcker sig över hela sommaren, utdraget liksom. Hellre kort och intensivt än långdraget och inte lika intensivt. Jag vill vara utvilad till sista gymnasieåret och med ett jobb i bakfickan så kommer jag aldrig riktigt kunna slappna av och kunna känna känslan "Nu är det över!"... Och ändå finns det så många i min ålder som är sommarjobbslösa som skulle vilja byta med mig. Jaja, bara att erkänna: Jag vill ha massa pengar, utan att lyfta ett finger ens. But it doesn´t work that way, tyvärr.

Jag har även ångest inför Hultsfred för jag känner att jag vill dit mest. Troligen är detta påstående felaktigt men det är bara en känsla jag har fått. Samma sak med lägenheten till hösten. Folk borde inte förlita sig på att jag fixar allt. Allting känns bara konstigt, sorgligt, jobbigt och ångestframkallande just nu. Och angående lägenheten är nog det svåraste att jag inte får mina föräldrars stöd. Jag får ändå försöka fixa allting själv eftersom de ogillar hela idén. Men jag vet inte om jag klarar det.

Jag ogillar att tänka "Äsch, det löser sig i slutet!" Jag är lite för mycket organiserad och perfektionista för det. Jag gillar när det är struktur på saker och ting.

Sen tänker jag tyvärr alltför ofta på några personer som jag gör allting för att inte tänka på... Och ja, ni kan ju själva tänka efter hur det går då.. Jag vill inte tänka på dem för jag mår bara dåligt då, men hur gör man för att slippa tänka på vissa människor som har sårat?


Så där, nu var mitt hjärta lite lättat. Hoppas ändå att allt löser sig nu då (höhö), men jag vill faktiskt inte behöva fixa allting och ta allt ansvar.

Dessutom blir jag lite ledsen när jag tänker på att det nog blir dåligt väder imorn. Stackars studenter, och oss. Fy fan.