_____________________________________

Man ser sig om, letar. Letar efter någon, eller något, som man tror hjälper.

Och så hittar man inget. Jag gillar inte det. Vart har alla tagit vägen?

Man kommer på sig själv med att titta, utan att riktigt titta, höra utan att riktigt höra, och känna utan att verkligen känna. Helt frånvarande från hela denna snurra som ska kallas verklighet.

Nåt slags rekord är satt i att bli så långt bort från sig själv man kan

Jag känner vad som jag tror kommer hända. Vad som håller på att hända, just nu. Och det svider riktigt jävla mycket. Spekulationerna i mitt huvud, med möjligheter och förslag som ideligen röstas ner av mig själv, tär på en. Bort med detta nu för jag har tröttnat på att vara så försvarslös, trött på att känna och må så här. Alla är fega, ingen är modig på riktigt.

Måste man vara näst in till identiskt på insidan för att komma överens? Hur kompletterar man varandra då?