_____________________________________

Äh håll till godo och lyssna bara, fanns ingen video till denna.


Vill inleda med att jag hellre skulle viljat bli kille från början.


Gillar verkligen inte fördomar. Jag hatar dom.
Jag vill inte veta vad folk tror och tycker och tänker om mig, har inget som helst behov av det, eller önskan om det. Låt mig bara vara. Sluta spåna i vad jag är för en typ eller hur jag förväntas bete mig. Det stämmer även vid ytterst få tillfällen. Känner bara att jag måste motarbeta nu, men varför bry sig, på riktigt? Man vill inte erkänna för sig själv att man är så pass ynklig och lättpåverkad av andra människors kommentarer och spekulationer. Men ibland kommer man inte undan. Jag vill inte ens vara jag, det har bara uppskattats vid få tillfällen.

Men nu kommer lite rader som jag känner att jag måste skriva: (men med risk för att låta deprimerad och självmordsbenägen)

Jag tycker det är så intressant detta. Blir helt fascinerad. I den där boken jag nämnde förut, Sökandet blablabla, så kan man minnas sitt tidigare liv om man dött i en olycka eller sjukdom i förtid, exempelvis. Då är det som att själen känner sig oavslutad och att den inte har fått leva hela sitt liv helt klart och fullt ut.
Författaren berättade när hon blev hypnotiserad och då tog hypnotisören fram känslor och tankar hos henne som hon aldrig upplevt förut, och fick henne att berätta uråldriga minnen. Och tiden mellan det att hon dog och det livet hon lever nu, kunde hon bara beskriva som att hon hade en längtan efter att "vara någonting". Tror ni på det här? Jag gör.

Men tänk va bortslösat. Tänk om jag har tillbringat nästan varje av mina liv med att försöka lista ut vad som kommer efter detta liv? Och sen glömmer jag bort det i varje nytt liv jag föds.
Men iallafall så tänkte jag så här: Tänk om jag dog nu, bara hux flux, och då måste ju min själ känna sig oavslutad. Sen kommer jag till det där "vara någonting"-stadiet och sen föds jag som en annan människa. Men eftersom jag har dött i förtid så borde jag ju komma ihåg mitt förra liv, alltså det liv jag lever nu. Då skulle jag kunna söka upp min familj och mina kompisar, fast utan att vara Moa. Då skulle jag vara en annan människa. Skönt.


Jag tror att jag börjar få folk-fobi.


Nu ska jag gå ner och icke-äta en semla. Och icke-äta soppa. Hade även tänkt att icke-plugga ikväll också.

Ha nu ett jättebra liv, säger jag med ett falskt leende.