_____________________________________

Hör på detta: Jag är inte helt lycklig. Fast jag har vänner, jag har mat, jag har rent vatten, jag har ett fint hus att bo i, jag får gå i en fin skola, jag har en familj som älskar mig och jag har aldrig blivit mobbad eller våldtagen eller misshandlad eller mordhotad. Men jag känner mig inte speciellt lycklig. Då kanske det är nåt fel. Hahahahahaha... Man skulle fötts i Afrika. Där har dem inte lika mycket grubbeltid till övers. 

Nej usch nu känner jag att jag håller på att bli deprimerad och sentimental. Jag känner mig helt tom. Helt tömd på starka känslor. Och ingen förstår ironi i dessa dar. Jag vill ha någonting att brinna för...annars blir livet så där läskigt tomt att varenda kletig meningslös tanke liksom ekar. Kan man lära sig att inte tänka så fruktänsvärt jobbigt mycket?

Jag vill bara att någon ska hålla om mig och säga att allt blir bra snart. Men jag tillåter samtidigt inte att någon kommer för nära, så jag motsäger mig själv. Man måste skrika för att få ett flertal armar runt sig, och jag viskar bara så ingen hör. Jag vågar inte skrika. För så fort man skriker så sticker alla. Armarnas grepp lossnar. Det är inge kul längre.

Varför ska jag existera när jag inte gör någon som helst nytta för någonting?

 
Så härlig.

Jag vill inte stanna hemma imorn. Jag får ångest, och den överväldigar mig utan att jag kan göra något. Lämna mig inte ensam med mig själv. Buu.
Detta är första gången i mitt 17 åriga liv jag faktiskt har fasat inför ett sommarlov. Jag fasar, som fan. Jag vill ha sommarlovet överstökat.

Jag måste sluta nu, det framkallar gråt snart. Nej men livet kommer väl att leka så småningom, det var bara så lång tid sen senast och jag vill inte behöva vänta längre.

Nu är planen att jag ska vara uppe hela natten och hitta på icke-tänkande sysselsättningar så att jag kan sova bort hela dan imorn så jag slipper den. Kommer jag lyckas? Nopp.