_____________________________________

Jag är trött på detta lama internetliv. Helt meningslöst nästan, jag fascineras över hur viktigt det är för oss människor att hålla koll på andra mäniskors liv. Jag lovar mig själv att "jag ska bara kolla Facebook... och lite annat...max en halvtimme..." Och jag är fast i timtal. Utan något syfte eller mening. Datorn äter upp min fritid! Vet inte om det är för att jag nu, i dessa praktikdagar, spenderat för mycket tid vid dator, det är sol ute eller för att jag helt enkelt insett att jag tröttnat på det, men nu ska jag trappa ner lite! 

Jag känner mig väldigt blandad just nu. Jag känner mig egoistisk, och alla "det är så synd om mig just nu"-tankar betyder ingenting. Jag har ett förbaskat bra liv, rent ut sagt och det är aldrig synd om mig, bara en gång i mitt liv, har det varit synd om mig. Jag vill gråta för andra. Jag känner mig samtidigt glad, för småsaker.

Jag har fler lediga dagar att spendera fram tills sommarlovet, än jag har skol/praktikdagar. Weird.  

Mormor mår inte bra nu, det är illa nu, sa mamma idag. Jag hatar det för det betyder att ingenting blir som det brukar vara. Jag hatar att det är ett hav mellan oss, jag kan inte bara hälsa på så där huxflux. Det är synd. Men om några veckor bär det av till Muppsala, jag längtar, lite dåraktigt faktiskt.

Har ni någonsin funderat över ordet "ungdom"s betydelse? Jag har, och om man delar upp ordet blir det ung-dom. En ung dom. Är vi unga dömda? Dömda till...ja vad? Eller är det bara en tillfällighet? Eller är det på något sätt meningen att ens liv i unga dar ska vara svårt, och skit?

Jag tänker på många, just nu. Jag hatar min egen feghet. Beundrar alla andras mod.