You laugh until you cry and you cry until you laugh


Hatar att vara så beroende av andra och hatar att mina åsikter omedvetet viker sig alltför lätt

Det känns så frustrerande att aldrig riktigt kunna känna tillhörighet,
att aldrig kunna placera in sig i en bestämd kategori,
att aldrig kunna känna att man riktigt passar här eller någonstans

Vart hör jag hemma?




För övrigt så gillar jag verkligen söndagar
Dom är så lugna och tankesamlande på något vis
Man laddar upp inför kommande vecka med stress, problem, möjligheter, relationer och prövningar

Och då kan det kännas som att man visst orkar detta
Orkar länge till


Åsikter

Kommentera inlägget här:

Vem?:
Kom ihåg mig?

Din e-postadress: (publiceras inte)

Din bloggadress:

Din åsikt:

Trackback
RSS 2.0