_____________________________________

Här kommer jag med hjärtat i handen, glöm det där jag sa om huvudet i sanden.

Om fyra dagar börjar ett nytt liv. Det hem som jag har kallat för hem i nästan femton år, sen september nittonhundranittiofem, kan jag inte längre kalla för hem. Dit går jag inte efter jobbet, dit sänds inte min post och det är inte längre där jag sover. Att inte längre få omges av sina hemska tapeter i sitt rum och det ganska ofta dansande regnet på det tunna plåttaket rakt övanför mig och inte längre få gå upp och ner för den där branta, slitna vindstrappan. Alla som går uppför den säger alltid "jag förstår inte hur du kan gå i den här trappan varje dag, jag hatar den". Och även om min familj inte alltid ligger mig närmast om hjärtat så kommer jag ändå att sakna dom. Allt jag kan ogilla att dom gör kommer jag nog lära mig att sakna med tiden.







Men på något sätt kommer det alltid att vara mitt hem. I lilla Hejnum, i huset med en hemsk gulgrön nyans (som alla utom pappa håller med om), där kommer jag alltid att känna mig som tryggast vart i världen jag än befinner mig.





Jag tänker på Minna. Hur hon faktiskt kommer sakna mig och hur jag kommer att längta efter henne dag som natt. Min egna katt som jag inte längre kommer att träffa varje dag. Kommer sakna hur hon klänger sig fast på mig, sitter på min höft som en bebis och lägger sig på mitt bröst under praktiskt taget alla kalla vinterkvällar. Stryker sig mot min kind och slickar på min hand, spinnandet på högsta volym. Jag kommer dö av saknad.







Edit kom över på en fika och pratstund. Vi börjar alltid sakna varandra i samma ögonblick vilket är fint. När det har gått några dagar sen sist vi sågs är det alltid någon av oss som hör av sig. "Jag saknar dig, ska vi fika snart?"





Igår var vi även på katthemmets loppis i en timme och fyndade. Jag kommer inte längre kunna ha mina cd-skivor på väggen eftersom man inte får spika och skruva i gårdshusväggarna så jag köpte ett cd-ställ för en femtiolapp vilket gör att det nu är tomt på väggen här. Vi köpte billiga kläder och böcker också. Dit går jag verkligen igen.



En annan av gårdagens händelser var att Hugo fyllde sjutton år. Fem minuter över midnatt stack jag in huvudet i hans rum och grattade. Han är ett år ifrån att vara myndig och jag kan nog inte riktigt greppa det. Snart vuxen och jag tyckte att det bara var några veckor sen vi lekte ute i trädgården. (Alltid den lek jag ville leka, jag var ju äldst.) 



Dom här åkte över till oss i några timmar som dom gör varje gång någon fyller år:









När Gabriel tittar på en med den där nyfikna blicken känns allting så otroligt medan omvärlden har upphört att existera några ögonblick. 

22:10. Kanske kan man lära sig att inte sakna fastän man inte vill. Saknar dig fast du står här mitt framför mig.

Och det är så himla mycket saknad just nu. Längtan efter något nytt och saknad av något för länge sen. Saknad av människor som aldrig kommer tillbaka, saknad av förfluten tid som inte finns mer, saknad av alla minnen som kunde ha varit men som aldrig blev, saknad efter något mer och starkare.

Men man ska egentligen inte vända sig om så mycket. Det gäller bara att glömma. 



Idag skulle jag ha genomgått höstterminenens första skoldag men det blir aldrig mer. Istället ska mitt liv nu packas ner i lådor och pappkassar. Imorgon jobbar jag mitt sista pass för sommaren och det kommer bli ett tungt avsked.