_____________________________________

Nästan alla försvann, kvar står man ensam och förbereder sig för vad som kommer. Det är en slags frustrerad hatkärlek som tränger igenom och andetagen fastnar i halsen.
Ena dagen ler man sig igenom och nästa innehåller bara ilska. Upp ner upp ner upp ner. Behöver en drastisk förändring att gripa tag i, som griper tag i mig, men vet inte om detta är rätt väg att gå. Men allting märker man när man blickar tillbaka. Att det ska vara så omöjligt att se framåt.  



Edit och jag pratade om att åka till Popaganda förut, mest kanske bara för att få åka iväg på festival denna sommar. Jag har varit lite tom dessa dagar, det är konserterna som saknats. Jag ville åka upp en dag tidigare då, för att umgås med Edit och för att inhandla saknade skivor från Bengans i Stockholm. Den tjugoåttonde till tjugonionde augusti är två jäkla dagar som passar uselt in i våra scheman. De tre senaste sommrarna kan jag förknippa med festivaler. Denna sommar bröt mönstret som jag trodde det skulle ta minst tio år att bryta.

 


Vi hälsade på en sliten Linn, en lugn Dennis och en sovande Gabriel (och även en uppmärksamhetskrävande Zelda).



Jag höll honom i famnen, första gången jag höll i en bebis, och han skrek konstant med all sin energi till hjälp. Han är så fantastiskt vacker och oförstörd och att man kan bli så varm. Tanken på att han kommer finnas i hela mitt resterande liv är helt jävla otrolig. Det är skillnaden mellan vänner och familj. Vänner är lätta att förlora och familjen är svår att växa ifrån.

 


Har mest umgåtts med Sebastian & Katja och övriga familjen hela veckan. Fikat innanför murarna, kollat på second hand-böcker, cyklat, badat. Haft en typisk sommarvecka. Det känns till och med naturligt att snacka engelska hela dagarna, eftersom Katja bara pratar lite svenska.

Katja har ett sånt där smittsamt skratt, och ett leende man blir lycklig av att se. Sebastian är också en av dessa som gör mig glad.  







På något sätt blir jag avundsjuk på dem för att de kommit så långt i livet och slipper kämpa så förbannat mycket just nu. Ibland känns det som att allting handlar om att hitta orsaker som gör allting värt kampen. Att aldrig någonsin ge upp. Man kan falla långt men har man fallit för långt så går det inte att hitta tillbaka.

Vi åkte till Fårö än en gång. Visade Ingmars Bergmans grav (Ichmach Bechmar, på holländska) och fikade och badade.  







Smöjen & Kyllaj & bara Tingstäde:













Sommaren är nästan slut. Man förtränger tanken på vilket mörker man kommer att befinna sig i tills kommande vår. Ett oundvikligt, mörkt täcke som långsamt trycker ner en och som alltid stannar lite för länge. En orange stenlampa jag har i fönstret året om är aldrig tänd på sommaren. Nu lyser den för fullt och skapar en ännu större kontrast till det mörka utanför.





Lyssnar mest på Laakso (till och med dom finska sångerna låter vackra när Markus Krunegård sjunger dom) för att de påminner så mycket om sommaren för ett år sen. Då när man ännu hade tid. Och inte ägnade alldeles för många tankar åt idioter och jobbansökningar. Oron man kände då var en helt annan slags oro. Vad är vi rädda för? Jag är så rädd för att försöka för att jag är så rädd för att stå ansikte mot ansikte med ett misslyckande.

Ibland när allting bara blir lite mycket går jag ut och springer. Bara springer, försöker springa ifrån allting och det är så skönt för jag inbillar mig att jag faktiskt lyckas. Och ändå vill jag bara sitta uppkrupen i ett fönster och se ut över en levande stad.





Ur balans. Så mycket rycker i mig från alla håll och jag har svårt att återfå balansen. Väldigt mycket ur balans.
Jag bryr mig inte kan kännas så underbart bra. Som nu. Ingen känsla är just nu den enda känslan. Vad har jag egentligen att förlora?

Ikväll skulle jag egentligen ha druckit och dansat bort allting i en fylledimma eller sett film med Edit men planerna rasade en efter en så nu sitter jag istället ensam här med kaffe, mörker och för stor tröja. Det är ganska fint faktiskt men ändå kan jag inte låta bli att tänka  

GE MIG NÅT SOM TAR MIG NÅGONSTANS