_____________________________________

Jag slits itu av mig själv. Ibland vill jag vara vara kvar här på gotland hela året, i gårdshuset och bara försöka leva på det lilla man förhoppningsvis tjänar men på något sätt, vad är meningen med det? Jobba på något tråkigt ställe för att... leva? Snarare överleva. Oftast vill jag bara resa så långt bort som möjligt från allt, så spontant som det bara går. Ta något flyg till London och sen bara åka till det första ställe man tänker på och lämna all skit kvar här. Men jag är så rädd för världen. Jag har levt för tryggt hela mitt liv. FÖR tryggt, vilket problem.

I torsdags drog Hugo med mig på Festival Almedal. Det var faktiskt fint även om regnet öste ner i början.



På utsidan märks det att vi är syskon på grund av håret, ögonen och att vi båda nog har en tendens att se sura ut utan att egentligen vara det.





Vi lyssnade på helt okej musik, träffade folk och delade på en pizza från mysiga Isola Bella. Vi avverkade också två promenader runt hamnen när det var paus vilket var vackert.





En till synes helt orädd kille stod själv på scenen och sjöng om nikotin och nederlag, vilket fastnade i mig eftersom det stämmer så jäkla bra just nu. 



Håkan Hellström och The Libertines blev tolkade av en lite mer rädd kille som spelade i början. Det var ganska bra tolkningar och när han sjöng:

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken

så kändes det. Det är nog fan bland de finaste raderna som någonsin blivit skrivna i svenska.

Vi såg The Siamese och Trettonde Departementet var sist och sen gick min parkering ut och vi var tvungna att dra hem och jag trodde aldrig att jag skulle ha lust att stanna nästan hela kvällen som vi gjorde.





Fredagen var min lediga dag i veckan och Fårö fick sig ett besök. Jag (och alldeles för många andra) älskar Fårö. Den ön gör sig svår att inte älskas (med kilometerlånga stränder och underbart goda bakverk från Sylvis Döttrar). Tyvärr glömde jag kameran och då kände jag hela tiden att det var något som fattades. Livet blir så mycket mer spännande när man får klicka sig fram igenom det.

Senare på kvällen så myste Erik, Ida och jag till det hemma hos Edit, med glass, chips, cider och spel. Och prat blandat med choklad. Det kan varit bland de sista gångerna vi fyra träffades så där. Första gången vi lekte var vi runt fyra år. Vi cyklade hem mitt i natten och det var ganska avslappnande, även om det är läskigt att cykla sista biten själv genom en mörk skog, utan stjärnor dessutom. 





Och någon dag i veckan hade jag jobbat och på morgonen när jag var klar stack jag och köpte kol till min gröna vattenpipa, åkte hem till Helen och så satt vi och rökte ett tag.









Vi åt egentligen alldeles för mycket, såg dålig film och gick promenad i för stora stövlar. Det behövs fler såna dagar.



Jag drömmer konstigt och har en ständig trötthetskänsla i kroppen. Mest mentalt tror jag. Jag liksom kollar på tvn utan att kolla. Tänker på så mycket annat för att sen komma på att jag har kollat på tvn i säkert en halvtimme utan att ha kollat ett endaste dugg. 

En dag anlände en blandskiva i min brevlåda. En gammal hårdrockare jag träffat förut hade satt ihop en inspirationsskiva till mig med hundratals låtar av bland annat rock, indie & pop och just nu lyssnar jag igenom den. Jag älskar hans omtänksamhet och flera borde vara som honom. Dessutom låter musiken lovande men det kan vara så svårt att ta till sig ny musik, speciellt när man har oändligt många andra låtar att lyssna på, som man vet helt säkert är bra.  



So give me black light (give give me)
So give me hot knives (deep clean sleep)
On a dance floor no one tells time (there is no time)