_____________________________________

En fredagskväll ringde mamma. Hon sa att hon ville framför en dålig nyhet och när människor säger sådant till mig är det tusen hemska tankar som hinner snurra runt i huvudet under några sekunder.
"Luddie hittades död på vägen imorse", sa hon till slut. Fina älskade katt. Tårarna började rinna och jag kände ett sånt starkt hat mot den som körde på henne, utan att ens bry sig om att stanna. Det är någonting som saknas här just nu och som alltid kommer att saknas. 







Världens bästa Bright Eyes släpper skiva den femtonde februari. Jag hade helt gett upp hoppet om en antagligen sista skiva men nej, när man slutar hoppas så är det då allting händer. Nu håller jag tummarna för att jag en dag inom en snar framtid får stå framför Conor och sjunga med i hans låtar med en sannerligen total känsla av eufori.



De sista veckorna innan jul fick jag sån hemlängtan alldeles för ofta och trettioförsta maj hade aldrig känts så avlägset. Jag tog bussen hem en eftermiddag och gick i en timme. Välkomnades av katterna och ett varmt, tomt hus i Hejnum. Mamma och jag lagade middag och Hugo och jag såg på film. Home sweet home.





Alla dessa helger. Dessa lördagar som dricks bort, dansas iväg, skrattas undan. Två timmars sömn och alldeles för mycket söndagsångest. Jag försöker alltid fly den genom att åka till Hejnum. Den lindras men går aldrig att undkomma. 

På juldagen var jag på Wisby Strand tillsammans med fler än tusen personer under samma tak. Det skreks, sjöngs, dansades och jag betedde mig som en idiot. En alldeles för full idiot som knappt minns någonting av kvällen. På annandagen var jag på Hamnplan. Jag körde en repris av föregående kväll. Förlorades i dimman och det kanske var lika bra. 









En tisdagskväll åkte jag hem med hela familjen endast för traditionsenligt midvinterblot hos Erik. Det var mysigt som alltid, även fast alla nog var lite för trötta och jag dog lite inombords när det var dags att gå upp några timmar senare och jobba, även fast barnen där jag jobbade är helt underbara.













Advent passerade, en efter en. Och så var det helt plötsligt julafton. En bra sådan, som alltid. Jag tog ett jullov och sa att jag skulle resa bort fast det var osant. Jag ville bara koppla bort från jobb och umgås med mina fina syskon. Baka julgodis, bara mysa runt i raggsockor och gå iskalla långpromenader.







Alltid när ett år har gått blir man alltid lika chockad. Var det inte detta år som skulle bli det bästa i mitt liv hittills? Och det har mest passerat, även om riktigt underbara ljusglimtar finns att se tillbaka på. Precis som alla andra år. Vissa år innehåller lite mer gråa dagar än andra men det finns alltid fantastiska stunder att minnas. 



/Det känns som att jag har vinter i hjärtat och alla portar är stängda för mig/