_____________________________________

Detta jullov har hittills mest innehållit väntan, väntan efter dagar och kvällar där det finns planer. Och så har det varit för långt mellan planerna. Väntan har dominerat.  

Och efter ett två och en halv timme långt samtal med Helen så känner jag en märklig sorts tomhet komma krypande, blandat med känslor av oro, uppgivenhet och panik angående ett samtalsämne som ständigt återkom. Varje dag, säkert varje timme tänker jag på vad som kommer hända om några månader, när jag inte har någon skola att gå till, när jag troligtvis räknas som arbetslös och när jag inte vet vart jag ska bo eller vad jag ska göra av mitt liv.

Ärligt talat så är jag skräckslagen. Jag har fortfarande ingen aning om vad som ska hända med mitt liv, precis som det har varit genom hela livet. Kan jag inte få en uppenbarelse av något slag snart? Jag orkar inte vänta längre. Antagligen genomgår jag någon sorts "det är bara ett halvår kvar nu!"-kris. Detta halvår gick så fort och allting blev påtagligare än någonsin. Mycket ska splittras, alla ska fördelas och börjas om på nytt och vissa ska bli onåbara. Jag är inte redo för det nu och kommer inte vara det i juni heller. 

Just nu är jag är känslosam och lyssnar på opersonlig musik utan någon som helst mening för att jag är rädd för mina känslor, och mina minnen som förknippas med betydelsefull musik för mig.

Jag vill vara något jag inte är. En person som är säker på sig själv. Gah, this is driving me nuts.