_____________________________________

Sjuk. Igen. Orkar snart inte mer.

Varje dag tänker jag på Uppsala. På livet som kunde ha varit men som aldrig blev.  
Att leva här känns som att man missar något. Väntar, längtar, önskar efter dagen då man kan slå sig fri och skapa som man själv vill. I detta nuet väntar man ut dag efter dag. Snart börjar mitt riktiga liv, håll ut.

Allt jag önskar är att ni ska slutade fråga, slutade bry er.

"Om jag beter mig ännu mer påfrestande skulle ni bry er mindre om mig då?"

"Nej"

Tryck i mig antidepressiva medel så blir jag precis som ni vill ha mig.

Jag förstår inte vad jag gör här längre. Vi lever tillsammans men ändå så mycket var för sig det kan bli och vi kunde inte vara mer olika och missförstådda. Det är ni mot mig och ensam står jag än en gång.

Men nej här är inget fel. Jag sätter på mig ett leende och går vidare. För om man ler visar man att inget är fel och då slipper man frågorna. Här finns inga tårar för det finns inget att gråta för. Jag skriker ändå inombords. Tur att inte inombords syns utanpå.

Om det är detta som kallas för liv har jag inget att vara rädd om.
Otroligt hur man kan brytas ner av sig själv.

Ni lever i sån jävla förnekelse. Pratar man inte om problemen existerar dom inte. Jag kommer göra allt jag kan för att inte bli som er. Vart gick allting fel egentligen?