När vi flydde från sanning, tid och besvär för att ta måsten i andra hand


I lördags kom ovädret och regnet sköljde bort alla planer. Klara och jag tänkte om och åkte in till Visby istället för till stranden. Vi vandrade kullerstensgator fram och jag kände bara hur mycket jag ville att hon aldrig skulle försvinna ur mitt liv. Det blev strömavbrott överallt och vi sprang skrattandes och skrikandes några hundra meter till bilen med åska, blixtar och ösregn runt omkring oss.



Till Östergarn åker jag om jag vill slappna av helt och hållet. Det är nästan det underbaraste stället på jorden och det finns inget bättre än att stanna där i några dagar varje sommar. 
(en liten paus från allt kaos)
Ibland gör vi ingenting, ibland gör vi vad som helst och vad vi än bestämmer blir det hur bra som helst. Så även denna gång. Såklart tar dagarna slut alldeles för fort.









Att det kan vara så underbart fint att:

- få köra en grå cab med Klara i framsätet och prata igen flera år på en timme, dela tankar och minnen. Vi pratade högt för att överrösta vinden som uppstod och jag körde lite långsammare än vanligt för att få prata lite längre med bara henne för hon gör mitt hjärta varmt och mig så levande. 









- åka runt en hel dag, stanna bland annat vid ett kalkbrott och bada för att sen dela en hel vattenmelon på tre.









- att diskutera musik med en kille och komma fram till att vi gillar så mycket lika. Till min Morrissey-tröja sa han förvisso bara " du borde inte ha en sån tröja, the Smiths var bra, Morrissey tål jag inte". Han skrev upp fem namn på band som jag skulle lyssna på, i kanten på en tidningssida som jag rev av och la i fickan.





- dricka rosévin framför en brasa, äta nötter och spela kort och bara vara och skratt kan nog vara den mest oslagbara medicinen någonsin.







Åkte hem mitt i tisdagsnatten och kände mig tom, lyssnade på en bränd skiva med Bright Eyes och Monsters of folk för att döva känslan. Tonerna fyllde bilen och jag kom på att jag tappat dom för en tid men texterna och melodierna har satt sig i mig och jag sjöng vartenda ord tillsammans med Conor.



Jag duschar kallt och äter fruktsallad till frukost. Längtar efter att dricka chapel hill tillsammans med er och kommer på mig själv med en längtan till hösten också, mest kanske bara för att få den överstökad eller för att den innebär något nytt.


Åsikter

Kommentera inlägget här:

Vem?:
Kom ihåg mig?

Din e-postadress: (publiceras inte)

Din bloggadress:

Din åsikt:

Trackback
RSS 2.0