_____________________________________

Som så många gånger förr satt Edit och jag i hennes kök, med varsin kaffe och muffin. Nån timme senare förflyttade vi oss till hennes rum och bara pratade av oss, och lyssnade på musik såklart. Och när jag kom hem, avpratad och nöjd, slog det mig så tydligt att snart är det inte alls lika självklart att bara åka hem till hennes stora vita stenhus med de tjocka väggarna och dom högljudda hundarna och den fina tjejen med rött hår.



En sån fast och trygg punkt i tillvaron som alltid har funnits ända sedan jag flyttade till gotland och alltid varit redo att ta emot mig. Till hösten bor hon i hemse och jag i stan och det är många mil emellan oss istället för tre kilometer och det känns. Hur många människor jag än träffar på i livet är det omöjligt att bygga upp en lika nära relation som man har till dem som har varit med från början.



Linn & Dennis & Zelda gjorde ett besök hos oss. Imorgon beräknas bebisen anlända (jag fick känna en liten fot sparka genom Linns mage på mina fingertoppar) och nästa gång jag träffar dem har jag blivit moster. Det är så himla stort och ingenting blir som förut egentligen. Jag kommer inte att få ha min syster för mig själv på samma sätt, även om det såklart blir otroligt spännande att bli moster.





Igår steg hela familjen upp tidigt för att ta morgonfärjan till fastlandet och Uppsala.



Min fina kloka farmor fick sig ett besök. Jag vill definitivt bli som henne när jag blir gammal. Varje dag tänker hon på vilket fantastiskt liv hon har levt, "med fyra fina friska barn och tio välbegåvade barnbarn och nu även ett litet barnbarnsbarn" och på kvällen innan hon somnar går hon förbi ett foto på min farfar och tackar honom för att de utgjorde en sån bra kombination och att han hjälpte henne till ett sånt innehållsrikt liv med många älskvärda minnen. 











Sen mötte vi upp mormor och gick till kyrkogården.





Morfar som jag aldrig fick träffa och min älskade farfar fick varsin blombukett. Minnen bleknar men de starkaste är fortfarande lika klara och även om saknaden avtar år för år så kommer den aldrig att försvinna.







Efter fika hos mormor (och ett besök i hennes källare som resulterade i att Hugo fik en gammal lysande jordglob och jag fick ett vackert kamerastativ) och ett alldeles för kort IKEA-besök åkte vi hem igen. Vi såg två Moa-bilar.





Jag bara väntar. Jag vet knappt på vad men jag väntar iallafall. Margot and the nuclear so & so's är mina nya älsklingar och låter ännu bättre med regn utanför fönstret.
 
Energin är borta för idag åtminstone. Jag tänker på att jag vill börja om en aning och gå på gator där jag aldrig gått förut. Någon kväll tänkte jag på att jag skulle vilja resa runt i USA. Bara jag. Utforska och bygga upp helt själv. Och den tanken återkommer ständigt. För människor är obegripliga. Det går inte att lära sig människor

och alla är vi ensamma.