_____________________________________

Varje gång jag sätter mig för att skriva här är det oundvikligt att tänka på studenten och det (vad?) som kommer efter. Det är det enda som rör sig i mitt huvud. Jag har en halv skoldag kvar i hela hela hela mitt liv. Allting är så oklart och i höst kan jag befinna mig vart som helst. Aldrig förr i mitt liv har jag kunnat tänka den tanken: "Om några månader avgör jag helt själv hur mitt liv ska se ut". 





Jag kan bara ana hur dessa sommarmånader kommer bli. Jag känner på mig att jag kommer jobba för mycket och inte ha tid med så mycket annat. På tisdag får jag veta och jag kan inte säga nej.



Jag får ständigt känslan av att ingenting spelar någon roll längre, och att det kommer dröja innan det gör det igen. Allting har tagit en paus på något sätt (här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt)
 
Vet knappt vart jag har någon längre, ni som jag skulle ha livet ut. Er som jag verkar ha tappat alltför mycket på vägen. Alla bekymmersfria timmar jag spenderat med er börjar bli bortglömda och avlägsna och obetydelsefulla. Det är så lätt att säga "vi kommer, vi ska, vi måste höras varje dag" men jag tror inte på det. Vi kommer troligtvis befinna oss hur många långa mil som helst ifrån varandra och sakta kommer ni blekna för mig och jag för er.
Och hur ska vi fortsätta att prata när ingenting längre för oss samman? En dag tar allt självklart bara slut och den dagen är fan nära. 

Vad hände då, vad sker nu, vad händer sen?

Tiden bara går och jag hinner inte ändra på allting, jag hinner inte stoppa den. Allting jag aldrig gjorde som jag ångrar. Ångrar det mer än allt jag gjorde som jag ångrar.