_____________________________________

En kväll när vi inte kunde bestämma vart vi skulle vandra så gick vi varannan höger, varannan vänster och hamnade långt i utkanten av Visby. Det borde vara så simpelt inför varje vägskäl; ta varannan bara och se aldrig bakåt på det du missade.

En annan gång var det bara jag. Jag, cykeln och musiken. Cyklade så himla planlöst i över en timme för att komma bort från tankarna fast tankarna var närmare än någonsin när jag var själv. Så man kan säga att det var jag, cykeln, musiken, tankarna. Och havet, i den där mulna, tankesamlande söndagseftermiddagen.









Edit och jag spontanträffades över en fika och några dagar senare satt jag på en fullpackad buss i en timme mot Hemse. Nu kan jag äntligen få upp överensstämmande bilder i huvudet när jag tänker på vart hon befinner sig. Vi hann bara med en middag och promenad och sen hade mörkret börjat lägga sig och jag såg bara svart ut genom bussfönstret. Bussen är en av få ställen där man bara kan sitta och titta utan att känna att man måste vara produktiv. En ganska egendomlig känsla nu för tiden.









Det finns även tusen tårar kvar att gråta och många händer som kan ta emot en i fallet.
På samma gång, avsaknaden av motiv och ömhet. Vart tog målet jag sprang emot vägen?
Nu blir blickarna förvirrade och letar
letar och längtar och vintrarna kommer bara fortare för varje år
Kylan som biter tag och håller kvar, krampaktigt, till mars
medan man försöker att greppa dagarna och arkivera dem i minnesbilder
Drömmarna är svårfångade och även om man ibland snuddar vid dem,
(så som han gjorde när han inte vågade komma närmare)
så är de otillgängliga och när man är på väg ner så slutar man att försöka
just för att känslan av misslyckande är kvävande















Varje gång mobilen meddelar mig om att någon vill säga mig en sak så finns det alltid en liten känsla av hopp: kanske det är du denna gång

Även om vi rör oss för långsamt för snabbt och aldrig i takt