_____________________________________

Den här veckan inleddes med alla hjärtans dag. En dag som får alla ensamma att känna sig ännu mer ensamma. Jag åt några geléhjärtan i personalrummet och förutom fina barnteckningar så ignorerade jag dagen så gott som det gick. Fast det var fint att bli överöst med barnkärlek som innefattande kramar och pussar och påståenden om att de älskade mig. Tio minuter efter att vi först träffats.

 





Veckan fortsatte med en tisdag och sen en onsdag. Jag kände nästan ingenting när jag först vaknade, nästan ingenting när jag åkte båt i tre timmar och nästan ingenting på hela kyliga Stockholmseftermiddagen. När klockan började närma sig nitton nollnoll slog hjärtat hårdare och talade om för mig att nu är det fan på tiden att du blir nervös. Jag lydde och andades tungt hela vägen fram till Debaser Medis med Edit vid min sida. Vi gick in och såg bara vackert folk med öl i händerna, converse eller nazistkängor på fötterna och läppar formade i leenden.



Efter någon timmes väntan intar First Aid Kit scenen och var så fantastiska. Det sötaste syskonparet någonsin med de vackraste rösterna. Jag försökte fokusera på musiken men jag kände i hela mig att jag egentligen bara kunde tänka på vad som befann sig bakom scenen, som hörde samma musik som jag gjorde just då. 



När klockan slår halv tio, när First Aid Kit har lämnat scenen och bakgrundsmusiken har tystnat, hör vi intropratet till Bright Eyes senaste skiva, första spåret "if there is no such thing as time, you're already there, and you're controlling this cycle..." vilket vittnar om att nu är det så nära det bara kan bli. Publiken tystnar, inser, börjar skrika och klappa händerna och bandet äntrar scenen. Jag tar upp min kamera, filmar med darrande händer och sist kommer Conor ut, iklädd neutral min och söt skjorta. När de första tonerna av Firewall spelas är det på riktigt, händelsen som jag har längtat efter i flera år:





De resterande två timmarna är bara ren eufori och sentimentala tårar i en underbar gemenskap med dansande kroppar och sjungande munnar och gemensamma glädjefyllda framåtriktade blickar i förening. Alla ord Conor sjunger som har präglat mina tonårsår känns så overkligt, väcker sådana minnen och jag sjunger med i nästan vartenda ett av dem.

Och det var ungefär såhär mycket energifylld kärlek:



När hela härligheten börjar ta slut kastar Conor sig ut i publikhavet som bär upp honom för att till slut raseras och på golvet ligger han tillsammans med ett dussintal människor som ofrivilligt dragits med ner. Alla ska röra vid honom och jag är så himla nära på att nudda hans ben när han precis blir uppdragen ur den slukande publikmassan.  

Det var så många låtar jag saknade men hade alla de spelats hade jag nog fortfarande befunnit mig framför scenen där i Stockholm. 
 


För några dagar sen fick den senaste skivan mig knappt på fall, den berörde mig inte så starkt som jag vågat hoppats på. Och nu, sen i torsdags har jag inte viljat lyssna på någon annan skiva överhuvudtaget. Även om det tog emot att först lyssna när man fortfarande hade konserten i friskt minne, när man insåg att man sakta bytte ut liveframträdandet till skivinspelningen och krossade det man senast intagit i musikväg. 

Iallafall så lovade de att komma tillbaka till Sverige i sommar. Jag längtar redan, längtar som en besatt.
 

---

Annars så går jag på långa fotopromenader, filar på mina folkhögskoleansökningar och känner hur fantastiskt påträngande det nya livet blir, bjuder på billigt vin och blir bjuden tillbaka på dyr öl, dricker kaffe klockan fyra på natten i fint sällskap, isolerar mig ändå ganska mycket och uppskattar att vara för mig själv. Stundtals.