_____________________________________

Håkan kom och förgyllde Visby som nästan varje år och jag såg han för tredje gången gillt. Fint var det, väldigt fint.





Basen genom kroppen, allsången till praktiskt taget alla sånger som kunde låta ungefär så här: 
 
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in
_

Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade
_

Jag vakna upp och höll om en dunk gin
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig



Hans texter är så himla inpräntade i mitt huvud, även om det går månader mellan perioderna då dom förskönar mina dagar. Det är befriande att dessa perioder alltid återvänder. Håkan är en av dessa som alltid kommer att stanna, alltid kommer att hålla sig fast inom mig.

Men iallafall, jag fick till och med rufsa om i hans lockiga hår när vi av någon anledning hamnade nästan längst fram. Efteråt stannade vi kvar och dansade ett tag (för det skulle ju va dans dans dans) men musiken var dålig och alla ansikten okända så vi gick snart hem. Men Håkan räddade den här stelfrusna månaden lite, kan man säga.





För mest av allt väntar jag bara på att världen ska tina: 







Och under tiden jag väntar så har fåglarna vid hamnen blivit mitt nya favoritmotiv.