_____________________________________

April.
Det måste vara månaden då man verkligen kan andas ut, efter ett halvår av mest snö, kyla och svarta dagar och nätter. Jag längtar till april, dels på grund av värmen och dels på grund av resan som kommer att uppta en vecka av månaden. Även för att jag skymtar ett slut.  
Tills dess får vi nöja oss med ytterligare några dagars mars. Dagar med sol ena stunden, snö kort därefter. Men åtminstone så lever vi i sommartid nu och det är så fint. Ljusare kvällar, sommarkvällar främst, är fantastiskt. Mörka mornar är inte lika fantastiskt. Varför kan det inte vara ljust både morgon och kväll? Varför måste det vara antingen eller? Fast det är alltid lite så, vinner man något innebär det ofta en förlust också.

Men marsdagarna som har passerat har varit ovanligt fina, med såklart en våffeldag:



Och en grym spelning av The Chimps som nu är i final i Rockkarusellen och jag är en stolt syster:





















Även några fantastiska timmar med Emil Jensen:

















Han var beundransvärd, tänkvärd och underbar på samma gång, precis i vartenda ögonblick. Han var allt det han aldrig hävdade att han var och allt det jag precis då önskade att jag var. På scenen spelades fin musik på vackra instrument. Jag älskade det.
Emil har alltid så mycket inspiration att dela ut och får mig att vilja så mycket. Påverka, skapa, ifrågasätta. Särskilt när han står framför en. Jag lämnar föreställningen med en stark känsla av att nu ska det ske en förändring men så fort jag vaknar nästa morgon är jag tillbaka på ruta ett och all motivation är bortblåst.


 
Teven visar mest Japan och Libyen och jag tycker fruktansvärt synd om dem och hatar på något sätt att mina problem är så ruskigt små. Men mest av allt hatar jag hur stora dom känns för mig.

Iallafall; längtar så långt fram det går. Försöker tänka 'lev för stunden, en dag i taget bara' men dessa tankar krossas alldeles fort av alla funderingar på vad som komma skall, antingen nästa vecka eller i sommar eller i höst eller nästa vinter eller om tio år. Bli lite avundsjuk på sin storasyster och längtar tills dagen då man har ett riktigt hem att komma hem till, och en man och barn. Bara hoppa över alla åren innan. Leva därifrån. Vara tillfreds.    

Fast just nu går tankarna mestadels till folkhögskolorna dit alla ansökningar snart är postade. Tänker på människor som kanske blir framtida klasskompisar. Människor som andas just nu, som tänker, som befinner sig någonstans i världen.  



Detta oavbrutna avskiljande från omvärlden. Jag lever varje dag: skrattar, begrundar, samtalar, men i vissa stunder känns det som att allting går på förinställd automatväxel. Så många talar om att jag inte alls är bra på att höra av mig och det är så sant tyvärr. Min familj har stått mig närmast den senaste tiden, alla andra har kommit i skymundan.  När allting doftar lite mer vår och när jobbet har tonat av en aning, då vill jag träffa alla fina. 
Hoppas att ni finns kvar. Kanske man blir lite galen av att nästan enbart umgås med sådana som är tjugo år äldre eller femton år yngre. Kanske man glömmer bort hur underbart roligt det kan vara att vara tillsammans med såna i liknande ålder.

Nu var det nästan tre månader sen jag drack alkohol men på lördag ska den cirkeln brytas. I sällskap med endast människor i samma ålder som mig.