_____________________________________

-

Jag laseropererade mina ögon i onsdags och upplevde den värsta smärtan någonsin i mitt liv. Inte under operationen, men när bedövningen släppte och jag satt på bussen. Tårarna slutade aldrig rinna, ögonlocken skavde och sved och jag fick hålla Bonnies arm och blunda hela vägen från bussen till mitt rum. Under tre dagar kunde jag inte förmå mig att varken äta eller dricka, tog mer än tio narkotikaklassade värktabletter utan att det hjälpte, fem sömntabletter, femton insomningstabletter, ögondroppar, bedövningssalva. Jag såg knappt någonting, var känslig för ljus, känslig för mörker. Grät i timmar för att ingenting hjälpte mot smärtan. Var vaken några timmar under tre dygn för att sova var enda stunderna då jag inte kände hur ont jag hade. Sakta men säkert började synen återvända och jag tog ut linserna som agerade bandage. Tog på bedövningssalva istället vilket gjorde att jag såg suddigt men åtminstone inte hade ont längre. Och nu när jag faktiskt ser helt okej när jag vaknar, utan att fumla med glasögon eller linser, är det så himla värt 22 000 kronor.

-

-

Och jag var gladare än någonsin tidigare att Bonnie bara bodde en enda meter ifrån mig. Hon gav mig tabletter när mina var slut, smekte min rygg tills jag gråtandes somnade, droppade ögondroppar i mina svidande ögon och upprepade hela tiden "det är bara att knacka på om det är något, vad som helst."

-

Igår grillade vi och det var så skönt att att kunna vara ute igen. Innan gick jag till affären och köpte choklad till Bonnie för att hon är hon.

-

-

Annars: Vi åkte fem tjejer till Småland och Louise över helgen. Man märkte hur mycket hon var saknad när vi återförenades.

-

-

-

-

Allting var så himla fint. Vi drack champagne och vin, badade bastu, red ut i skogen, grillade och pratade. Pratade massvis.

-

-

-

-

-

-

-

-

Louise och hennes familj har hästgård och sex hundar plus sju fyra veckors-hundvalpar. Jag ville ta med mig allihopa hem och så kände vi nog allihopa.

-

-

-

-

-

Det var fem år sedan jag red och även om det mesta av ridningen satt i var modet bortblåst. När vi gav oss ut i skogen och galopperade över ängar och på grusvägar i vad som kändes som hundra kilometer i timmen var jag livrädd. Absolut livrädd.

-

-

-

-

Nästa vecka går båten hem till Gotland, lite för sista gången. Just nu känns det mest befriande men samtidigt kommer jag sakna tjejerna hemskt mycket. Och mitt lilla rum. Och Stockholm. Jag kunde inte ha spenderat det här året på en bättre plats än just här men samtidigt känner jag mig färdig nu. Jag bär med mig otroligt fina minnen härifrån, innehållande människor som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

-