Vart en millimeter från förfall, känns som jag gått under överallt, kanske var det tur att jag föll så djupt för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut
-
London. En stad jag älskade men samtidigt hatade på grund av det gråa regnet. Elva dagar spenderade jag där iallafall, med finaste Bonnie som jag delar så många stunder och skratt med.
-
-
Våra dagar var nästan alltid fullspäckade så jag vet knappt vart jag ska börja. Iallafall, när vi rest sedan tidig morgon och allt gått hur bra som helst ska någonting självklart börja krångla. Vi hittar inte vårt hostel utan irrar omkring i mer än en timme. I hagel, ösregn, släpandes på alldeles för tungt bagage.
"Börjar vi inte bråka efter det här kommer vi aldrig bråka", sa Bonnie. Men vi höll god min för att till slut hitta det. En taxichaufför visste ungefär var det låg. Han stirrade på våra blöta kläder, drypande hår och ovattentäta väskor, skrattade och sa "Welcome to London ladies, it's a beautiful day!"
-
-
Utsidan var dock finare än insidan. Sängen var kortare än mig, väggarna såg fallfärdiga ut och städpersonalen visste inte ens vart tjejernas dusch låg. Vi delade rum med tjugotvå andra, diverse konstigt folk och det pågick ett ständigt surr av en blandning av franska, tyska, kinesiska och engelska. Jag kunde nästan aldrig sova längre än till sju.
-
-
Det stod alltid en man vid tunnelbanan och rockade loss.
-
-
En eftermiddag åkte vi till Abbey Road som vimlade av Beatles-galna turister. Det populära övergångsstället fick aldrig en lugn stund och irriterande bilar tutade ständigt på alla långsamt gående människor.
-
-
-
-
Jag åkte sjutton tunnelbanestationer för att göra ett reportage om Paralympics. Fick en intervju med en forna Paralympisk simmare, blinda Chris Holmes. Han hade tagit nio guld och slagit trettiofem världsrekord...
-
-
Där intervjuen skedde fanns massa skyskrapor, vatten och betong. Åkte även till olika Paralympiska arenor och fotade dessa.
-
-
En av dessa låg ganska öde till men ett café fanns där iallafall:
-
-
-
-
Jag gjorde även ett personporträtt på svenska Emma som bor i London och jobbar som fotograf. Hon gick i samma klass som min bror Sebbe när dom var små. För några timmar sen lämnade jag in båda mina reportage, layoutade och klara och det känns så jävla skönt.
-
-
Iain bjöd på pims en kväll, innan vi gick till Gordon's wine bar och åt enorma mängder ost och drack en flaska rödvin.
-
-
-
Bonnie och jag strosade omkring några timmar i vackra parker och fotade fåglar och tama ekorrar som åt ur handen på en.
-
-
-
-
-
-
-
Självklart åkte vi London Eye också, och kollade in Big Ben.
-
-
-
-
-
-
-
Vi råkade befinna oss vid Buckingham Pallace när de hade vaktbyte.
-
-
-
Vi åt så himla mycket gott. Och billigt. En chokladtårta för drygt tjugo spänn liksom, perfekt middag att dela på i Hyde Park tillsammans med lite cider.
-
-
-
-
-
Vi bodde nära Notting Hill. Åt crepes med nutella och besökte The Travel Book Shop från filmen och jag fick även fotas framför den kända blå dörren.
-
-
-
-
-
-
-
Vi åkte även till Camden med Iain och åt bland annat Londons godaste pizza. På kvällen kom vi in gratis på indieklubb där vi dansade och drack.
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Tate Modern muséet fick sig ett besök.
-
-
-
-
"Smile doggy, you're a superstar!"
-
-
-
Vårt andra hostel där vi bodde de sista dagarna kändes som ett hotell för att det ingick frukost, internet och en bar som alltid innehöll fulla gubbar som sa att vi var söta och vackra varje gång vi kom hem och de hade druckit lite för mycket. Sista natten och dagen, valborg, spenderade vi på flygplatsen. Sov knappt någonting och när vi gick upp klockan tre för att checka in bagaget tog jag på mig i princip alla kläder jag hade i väskan för att den inte skulle vara för tung. Den fick väga femton kilo. Jag slängde upp väskan på vågen, svettades. Vågen visar 14,9 kilo.
-
-
Strö lite socker på mig som bara du kan
-
Åsikter
Trackback
