_____________________________________

 

Att säga dom där orden, rakt ut. Så fort dom har skärt genom luften är allt slut. Har sagt dom så många gånger förut men det har ändå varit du och jag, orden saknade mening.

"Nu tar jag inga fler beslut, allt är upp till dig". 

Allt som var delat är nu mitt och ditt. Allt som var självklart är som bortblåst. Vi lever olika liv nu, fysiska och psykiska avstånd. Hur ont det gör att inse att hur mycket man än försöker är det inte tillräckligt. Lämna bakom, gå vidare, ta lärdom, fortsätta leva. Låta andra komma in i mitt liv, kanske för att tänka på annat för en stund. Kanske för att man vill känna hur rätt ska kännas. Pröva, inte veta vad som är tillräckligt, inte veta om bra är bara bra eller mer, inte veta någonting. Hur svårt det är att fokusera på sig själv när man på senare har blivit så van vid att sätta någon annan i första hand. Hur man känner sig tom av sorg men samtidigt sprängs av kärlek att ge bort. Nästa person jag ger all min kärlek till ska vara den rätta, det ska aldrig få ta slut, det ska kännas så säkert som det aldrig har känts förut, inga tvivel i världen får finnas.

 

Flytt till Melbourne nästa vecka. Ska bli en befrielse att äntligen få jobba igen, att få göra nytta. Att fokusera bara på mig själv, uppleva något nytt. Att slippa sova på soffor eller i ett delat rum i ett hus man delar med åtta andra människor. Att göra en spontan roadtripp på 172 mil med människor man knappt känner, lämna allt fast man inte har så mycket, inte ens tryggheten är kvar.

Nu ska detta bli bra.