_____________________________________

Den tjugoförsta oktober fyllde jag efterlängtade tjugo år och har nog aldrig fått grattishälsningar från så många okända personer. Tjejen i kassan på systemet, mannen i kön bakom mig på systemet, en kille som visar sig vara från Gotland i kön till korvkiosken (han sjöng en sång till mig) och alla dessa människor på krogen.

-

-

Vi kom dit halv tio och jag stannade nästan till stängningsdags vid halv tre. Dansade praktiskt taget konstant i mer än fyra timmar. Köpte säkert fem cider och några shots, och ändå gjorde jag bara av med en dryg hundring under hela kvällen. Och vilken kväll det var. Sånt himla fint sällskap, sån himla god dricka och sån himla bra dans. Vill bara göra om det tusen gånger.

-

-

-

-

-

-

-

Mina finaste korridorsvänner är bäst.

-

-

Innan kvällen åkte jag, Rebecka och Bonnie in för att äta kladdkaka med mjukglass. Mycket bättre än tårta.

-

-

-

-

Efter skolan igår tog jag den numera ständigt förekommande springturen. Hittar nya vägar varje dag, städar upp bland tankarna, koncentrerar mig på andetagen och lyssnar efter det taktfasta ljudet av springskor mot våt asfalt. Löven verkar tro att hösten är någon tävling om vem som lyser mest. Rött, gult och orange i perfekt symbios. Och grannarna i detta område verkar tro att hela livet är någon slags dyr tävling. Ser den ena blankpolerade bilen efter den andra och villor höga som höghus.

Ungefär så här kan det se ut där jag springer:

-

-

-

-

-

-

-

-

När jag lämnade internatet idag hoppade tre råddjur precis framför mig över vägen. De stannade och stirrade på mig på några meters avstånd. Så himla fina.

-

Och så här ser internatet ut i kvällsljus:

-

-

För en helg sedan spontanåkte jag till Gotland. Där träffade jag bland annat min minsta ögonsten Gabriel och hans (troligtvis) syster som vilade i Linns mage.

-

-

-

-

Somliga verkar leva i boxar med väggar av pansar

Ingen kommer in eller ut

Nyckeln verkar vara borttappad

Ingen hör skrik på hjälp

Ingen ser utsräckta armar

Ett leende för mycket

Skyler det egentliga tillståndet

Få ut skrattet som inte finns

Spela huvudrollen i din egen teater

Fortsätt lev era liv

Så fortsätter du att dö ditt

-

-

Och till denna helg firar jag in ett välbehövligt höstlov som inte kunde ha kommit lägligare.

-

-

-

Jag vill att ni ska lyssna och se på denna för det kan fan vara bland det vackraste som någonsin har skapats:

-

-

Igår träffades vår klass för första gången utanför skolans väggar. I en mysig lägenhet i Flemingsberg samlades vi och drack vin, rökte, skrattade. När jag exalterat påpekar att The Smiths spelas ur högtalarna säger Johan: "Klart det är The Smiths! Du har kommit in i indiehemmet förstår du". Det är en bra fin klass man har hamnat i ändå.

-

En torsdag gick jag, Hugo och några kompisar och såg Royal Republics första, riktiga Stockholmsspelning. Sångaren Adam beordrade oss att sätta oss ner och hångla med personerna bredvid oss. Vi satte oss men jag såg inte så mycket utbyte av saliv direkt. Jag kände spontant att jag inte ville hångla med vare sig min lillebror eller någon okänd tjej. Adam betraktade oss från scenen med besviken min, när vi skrattande satt på golvet och stirrade överallt utom på människorna runt omkring oss. Han ville att vi skulle göra ett nytt försök. "Ni vet, det är ju som när man knullar för första gången, det blir alltid bättre andra gången".

-

-

Men vi kysste inte folket runt omkring oss andra gången heller.

-

-

Och så fick ön sig ett besök över en helg som inte alls kändes som en helg utan snarare som några ynka minuter.
På fredagsftermiddagen kunde jag inte varit närmare att missa båten. Sprang på med andan i halsen tre minuter innan avgång och lättnaden var nästan outhärdlig. Jag förbannade att jag har börjat bli en tidsoptimist sen jag flyttade hit. En stressad stockholmare som knappt planerar sina resor längre eftersom det alltid löser sig, det går alltid något färdfordon.
Ville bara att tre timmar skulle förflyta som tre sekunder vilket det nästan gjorde. Fick äntligen pussa på Joakim som mötte mig och vi hade så mysiga dagar som gärna kunde ha fått vara lite längre.
När söndagskvällen trängde sig på kände jag hur varande liten nerv i hela kroppen stretade emot. Fötterna lydde inte mina steg mot terminalen och jag tvingade mig själv på båten. För att få tankarna på annat skrev och läste jag i tre timmar. Gick av, filosoferade genom ett regndränkt bussfönster. Gick av igen och saknade det vita stjärnströsslet på den mörklagda himmelen. De envisa regndropparna la sig som en transparent hinna över mig och efter fem minuters promenad var kläderna och håret klistrade mot huden. Där, mitt i natten, förbarmade sig en taximan över mig och gav mig gratis lift resterande resa. Den förlorade tron på mänskligheten gav med sig en aning.

-

En annan kväll bestämde vi oss för att testa på Stockholms lite mer pulserande uteliv (om man jämför med Visby) så vi satt oss på en uteservering med värmelampor för att sen möta upp åtta okända stockholmare som var värdelösa guider men dock underhållande. Efter timmar kom vi äntligen fram till ett ställe där vi fick dansa fram försvunnen glädje men när fyllan tog överhand mellan några killar bestämde vi oss för att dra hem. Mina fötter var nog mest glada för det.

-

-

Ibland känner jag så här inför vissa:

-

Människor fyllda av endast sig själva
I sina självlysande bubblor
Hårda ytor som vägrar släppa in en endaste
Utan vetskap om bromsens placering 
Kör de över oss
Som tillplattade trasiga djur i vägens mitt ligger vi
Och ni ser oss aldrig
I uppmärksamhetens högsäsong har ni redan rullat vidare

-

-

-