_____________________________________

-

Jag laseropererade mina ögon i onsdags och upplevde den värsta smärtan någonsin i mitt liv. Inte under operationen, men när bedövningen släppte och jag satt på bussen. Tårarna slutade aldrig rinna, ögonlocken skavde och sved och jag fick hålla Bonnies arm och blunda hela vägen från bussen till mitt rum. Under tre dagar kunde jag inte förmå mig att varken äta eller dricka, tog mer än tio narkotikaklassade värktabletter utan att det hjälpte, fem sömntabletter, femton insomningstabletter, ögondroppar, bedövningssalva. Jag såg knappt någonting, var känslig för ljus, känslig för mörker. Grät i timmar för att ingenting hjälpte mot smärtan. Var vaken några timmar under tre dygn för att sova var enda stunderna då jag inte kände hur ont jag hade. Sakta men säkert började synen återvända och jag tog ut linserna som agerade bandage. Tog på bedövningssalva istället vilket gjorde att jag såg suddigt men åtminstone inte hade ont längre. Och nu när jag faktiskt ser helt okej när jag vaknar, utan att fumla med glasögon eller linser, är det så himla värt 22 000 kronor.

-

-

Och jag var gladare än någonsin tidigare att Bonnie bara bodde en enda meter ifrån mig. Hon gav mig tabletter när mina var slut, smekte min rygg tills jag gråtandes somnade, droppade ögondroppar i mina svidande ögon och upprepade hela tiden "det är bara att knacka på om det är något, vad som helst."

-

Igår grillade vi och det var så skönt att att kunna vara ute igen. Innan gick jag till affären och köpte choklad till Bonnie för att hon är hon.

-

-

Annars: Vi åkte fem tjejer till Småland och Louise över helgen. Man märkte hur mycket hon var saknad när vi återförenades.

-

-

-

-

Allting var så himla fint. Vi drack champagne och vin, badade bastu, red ut i skogen, grillade och pratade. Pratade massvis.

-

-

-

-

-

-

-

-

Louise och hennes familj har hästgård och sex hundar plus sju fyra veckors-hundvalpar. Jag ville ta med mig allihopa hem och så kände vi nog allihopa.

-

-

-

-

-

Det var fem år sedan jag red och även om det mesta av ridningen satt i var modet bortblåst. När vi gav oss ut i skogen och galopperade över ängar och på grusvägar i vad som kändes som hundra kilometer i timmen var jag livrädd. Absolut livrädd.

-

-

-

-

Nästa vecka går båten hem till Gotland, lite för sista gången. Just nu känns det mest befriande men samtidigt kommer jag sakna tjejerna hemskt mycket. Och mitt lilla rum. Och Stockholm. Jag kunde inte ha spenderat det här året på en bättre plats än just här men samtidigt känner jag mig färdig nu. Jag bär med mig otroligt fina minnen härifrån, innehållande människor som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

-

-

London. En stad jag älskade men samtidigt hatade på grund av det gråa regnet. Elva dagar spenderade jag där iallafall, med finaste Bonnie som jag delar så många stunder och skratt med.

-

-

Våra dagar var nästan alltid fullspäckade så jag vet knappt vart jag ska börja. Iallafall, när vi rest sedan tidig morgon och allt gått hur bra som helst ska någonting självklart börja krångla. Vi hittar inte vårt hostel utan irrar omkring i mer än en timme. I hagel, ösregn, släpandes på alldeles för tungt bagage.

"Börjar vi inte bråka efter det här kommer vi aldrig bråka", sa Bonnie. Men vi höll god min för att till slut hitta det. En taxichaufför visste ungefär var det låg. Han stirrade på våra blöta kläder, drypande hår och ovattentäta väskor, skrattade och sa "Welcome to London ladies, it's a beautiful day!"

-

-

Utsidan var dock finare än insidan. Sängen var kortare än mig, väggarna såg fallfärdiga ut och städpersonalen visste inte ens vart tjejernas dusch låg. Vi delade rum med tjugotvå andra, diverse konstigt folk och det pågick ett ständigt surr av en blandning av franska, tyska, kinesiska och engelska. Jag kunde nästan aldrig sova längre än till sju.

-

-

Det stod alltid en man vid tunnelbanan och rockade loss.

-

-

En eftermiddag åkte vi till Abbey Road som vimlade av Beatles-galna turister. Det populära övergångsstället fick aldrig en lugn stund och irriterande bilar tutade ständigt på alla långsamt gående människor.

-

-

-

-

Jag åkte sjutton tunnelbanestationer för att göra ett reportage om Paralympics. Fick en intervju med en forna Paralympisk simmare, blinda Chris Holmes. Han hade tagit nio guld och slagit trettiofem världsrekord...

-

-

Där intervjuen skedde fanns massa skyskrapor, vatten och betong. Åkte även till olika Paralympiska arenor och fotade dessa.

-

-

En av dessa låg ganska öde till men ett café fanns där iallafall:

-

-

-

-

Jag gjorde även ett personporträtt på svenska Emma som bor i London och jobbar som fotograf. Hon gick i samma klass som min bror Sebbe när dom var små. För några timmar sen lämnade jag in båda mina reportage, layoutade och klara och det känns så jävla skönt.

-

-

Iain bjöd på pims en kväll, innan vi gick till Gordon's wine bar och åt enorma mängder ost och drack en flaska rödvin.

-

-

-

Bonnie och jag strosade omkring några timmar i vackra parker och fotade fåglar och tama ekorrar som åt ur handen på en.

-

-

-

-

-

-

-

Självklart åkte vi London Eye också, och kollade in Big Ben.

-

-

-

-

-

-

-

Vi råkade befinna oss vid Buckingham Pallace när de hade vaktbyte.

-

-

-

Vi åt så himla mycket gott. Och billigt. En chokladtårta för drygt tjugo spänn liksom, perfekt middag att dela på i Hyde Park tillsammans med lite cider.

-

-

-

-

-

Vi bodde nära Notting Hill. Åt crepes med nutella och besökte The Travel Book Shop från filmen och jag fick även fotas framför den kända blå dörren.

-

-

-

-

-

-

-

Vi åkte även till Camden med Iain och åt bland annat Londons godaste pizza. På kvällen kom vi in gratis på indieklubb där vi dansade och drack.

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

Tate Modern muséet fick sig ett besök.

-

-

-

-

"Smile doggy, you're a superstar!"

-

-