_____________________________________

Nu ser jag knappt vad jag skriver så ber om ursäkt på förhand om det blir diverse felstavningar. Anledningen till att jag inte ser något är såklart Earth Hour. Alla lampor i mitt rum är släckta utom mitt kära akvarium, för annars skulle det vara helt bäcksvart och fiskarna vill inte ens gå och lägga sig halv nio på en lördagskväll. Men som tur är var min data fulladdad så den kan användas med rätt gott samvete. Jag lyssnar på helt komplett underbara Death Cab for Cutie och även Minnas helt komplett underbara spinnande som kurrar ut i rummet.
 
Kom rätt nyligen hem från bio med mestadels av klassen. Kenny Begins! Jo, den var helt bra och rolig, men innan så hade jag bara hört namnet Kenny Starfighter men aldrig riktigt förstått vem han var. Men men, så kan det va. Det kom ju faktiskt fram igår att Edit aldrig hört talas om Mora träsk så...

Fan, har träningsvärk efter twistret (kan man säga så?) i tordags. Hur otränad får man lov att vara? Jag kanske bryter mot en lag, eller nåt. Känns det som.


Ps så uttrycker den här minen vad jag tycker om att ha ont, helt i onödan på ett sätt. Argh!

Å andra sidan uttrycker denna min mina känslor de senaste dagarna. Våren börjar så smått komma, läxhögarna minskar och det är snart lov! Helt underbart! Peace, säger mina örhängen.

Nu är jag så där glad så jag faktiskt bara skrek rakt ut (resultatet blev att Hugo trodde jag hade sett en mus i huset eller liknade och han blev rädd istället) för jag fick nämligen reda på mina individuella val idag: Psykologi A på höstterminens eftermiddag och fotografisk bild A på höstterminen och vårterminens förmiddag. Är helt jätteglad! Förra året fick jag mitt tredjehands val och fick välja till en kurs jag egentligen inte alls ville ha, men nu fick jag båda mina första handsval! Fattas bara filosofi så är det fulländat.

Tack tack du underbara slump-datasystem!

Dagen rivstartade med hårfärgning (självklart efter att ha halvsovit i ungefär tre timmar, typ veckans bästa. Alltså att man vaknar lite halvt, sen dåsar man sig igenom tre timmar när man emellertid vaknar och sover. Men efter den halvsovningen så rivstartade dagen. Och förresten, under min halvsovning drömde jag om att jag, och tror det var Helen och Edit också, var i caffis men det var helt förstört, helt vandaliserat, låg glassplitter överallt och jag trampade på det med vita strumpor. Vi hade jättelite pengar men handlade tre mackor av en snygging i caffis och vi trodde mackorna skulle vara billiga men dom var jättedyra. Eller de kostade nog egentligen bara fem kronor styck men eftersom snyggingen gav oss så bra service så kände jag att vi måste ge honom dricks. Han la nämligen våra mackor i en plastpåse och spolade vatten över plastpåsen. Jag kan ännu inte så sambandet till varför han skulle ha dricks för det men mina drömmar är ju som de är, helt osammanhängende och konstiga alltså. Och till råga på allt var det skinka i min macka. Jag reflekterade inte över det förrens efter jag ätit upp mackan. Då insåg jag att Vegetarianen Moa hade begått ett misstag, men jag valde att bära min hemlighet för mig själv. När jag vaknade till så undrade jag jättelänge om det verkligen hade skett). Men för att återgå till ämnet: Handduken är just nu fortfarande virad om mitt hår för det är blött. Så jag har inte sett resultatet. Men men, säkerligen som vanligt. Och det kom massa röd färg i hela badrummet för flaskan jag färgade med var hal, så jag liksom tappade den... Tysta morrande svordomar följde.


Nu måste jag göra min gamla filmkunskapsläxa. Analysera valfri film dramaturgiskt. Jag har valt The good girl. Den är riktigt fin, verkligen. Och Jake Gyllenhaal är riktigt fin han också. 

Markusevangeliet har jag just laddat ner. Måste lyssna igenom noggrant. Men jag vet iallafall att denna låt är bra, bland annat.

Vet du varför ungdomar inte är i skolan vissa dagar nu för tiden? De suger av nån. Jo så är det, enligt vår lärare. Till råga på allt är det killar som sysslar med detta.

Jag fastnar så lätt för den akustiska versionen på diverse låtar, och denna var inget undantag som väntade på att bekräfta regeln. 

En tanke flyger förbi, åtskilliga gånger. En tanke innehållande människor jag mött, människor med storslagna, säkra planer. Och mina små. Jag har ingenting att ge.

Studentdagen skrämmer slag på mig, samtidigt som jag bara ler med längtan och förväntan. När jag var liten sa jag att jag ville bo i vära grannars hus, nära till mamma och pappa. Det ordet kommer jag inte stå för, utan jag är Moa tvärtom. Vill komma så långt bort från minnen och Gotland som möjligt. Vägra ruttna här, se folk jag sett alltför ofta dom senaste åren, som inte heller har kommit ifrån, inte upplevt något nytt. Vägra få ett tråkigt jobb i brist på bättre. Jag vill göra någonting av mina drömmar, förverkliga dem till mina oimponerande förutsättningar. 

Men jag måste bara specificera mina drömmar först, tänka och drömma dem innan jag planerar och agerar. Om och om igen, till det blir klart inför mig själv.

Imorgon är det måndag. Hur många måndagar jag har upplevt? 

Äh håll till godo och lyssna bara, fanns ingen video till denna.


Vill inleda med att jag hellre skulle viljat bli kille från början.


Gillar verkligen inte fördomar. Jag hatar dom.
Jag vill inte veta vad folk tror och tycker och tänker om mig, har inget som helst behov av det, eller önskan om det. Låt mig bara vara. Sluta spåna i vad jag är för en typ eller hur jag förväntas bete mig. Det stämmer även vid ytterst få tillfällen. Känner bara att jag måste motarbeta nu, men varför bry sig, på riktigt? Man vill inte erkänna för sig själv att man är så pass ynklig och lättpåverkad av andra människors kommentarer och spekulationer. Men ibland kommer man inte undan. Jag vill inte ens vara jag, det har bara uppskattats vid få tillfällen.

Men nu kommer lite rader som jag känner att jag måste skriva: (men med risk för att låta deprimerad och självmordsbenägen)

Jag tycker det är så intressant detta. Blir helt fascinerad. I den där boken jag nämnde förut, Sökandet blablabla, så kan man minnas sitt tidigare liv om man dött i en olycka eller sjukdom i förtid, exempelvis. Då är det som att själen känner sig oavslutad och att den inte har fått leva hela sitt liv helt klart och fullt ut.
Författaren berättade när hon blev hypnotiserad och då tog hypnotisören fram känslor och tankar hos henne som hon aldrig upplevt förut, och fick henne att berätta uråldriga minnen. Och tiden mellan det att hon dog och det livet hon lever nu, kunde hon bara beskriva som att hon hade en längtan efter att "vara någonting". Tror ni på det här? Jag gör.

Men tänk va bortslösat. Tänk om jag har tillbringat nästan varje av mina liv med att försöka lista ut vad som kommer efter detta liv? Och sen glömmer jag bort det i varje nytt liv jag föds.
Men iallafall så tänkte jag så här: Tänk om jag dog nu, bara hux flux, och då måste ju min själ känna sig oavslutad. Sen kommer jag till det där "vara någonting"-stadiet och sen föds jag som en annan människa. Men eftersom jag har dött i förtid så borde jag ju komma ihåg mitt förra liv, alltså det liv jag lever nu. Då skulle jag kunna söka upp min familj och mina kompisar, fast utan att vara Moa. Då skulle jag vara en annan människa. Skönt.


Jag tror att jag börjar få folk-fobi.


Nu ska jag gå ner och icke-äta en semla. Och icke-äta soppa. Hade även tänkt att icke-plugga ikväll också.

Ha nu ett jättebra liv, säger jag med ett falskt leende.

Åh gud va härligt! Jag drog upp min rullgardin klockan sex imorse och istället för att mötas av ett bäcksvart mörker som slår tillbaka mot mig, så var det...ljust! Det är ljust kockan sex på morgonen! Halelulja för det! Nu dröjer det inte länge innan man kan gå i sommarkläder utan att frysa, och utan att vara bländande vit.
Och klockan sju satt jag i bilen, och jag behövde inte tända lampan inne i bilen för att se vilken hörlur som var left och vilken som var right. Det måste ju också vara ett sorts tecken. Vi går mot ljusare tider folk, och det gillas BIG TIME.

Vi såg A Clockwork Orange på filmkunskapen. Och fan va den är bra. Ett år sen jag såg den första gången. Nu var jag lite beredd på allt som skulle komma, men de som såg den för första gången tappade nog hakan. Lite. Till och med de värsta snackisarna var tysta. Vi borde se fler sådana hemska, konstiga och intressanta filmer. Då håller alla spånhuvuden käften.

En vecka kvar till piercingen. Helen ställer upp och håller mig i handen "Jag vill inte missa det här ju!" Har jag för mig att hon sa när jag bad henne. Tobbe tycker som mamma och pappa; det räcker med naveln. Men en annan kille tycker det är snyggt i underläppen. Carro berättade om när hennes kusin piercade sig och svimmade av smärta. Tacksåhemsktmycketfördenminuppiggandevän.

Jag övningskörde nyss, bland annat i innerstan för första gången. Bland alla skarpa kurvor och backar som går upp och ner och trånga gränder. Jag och pappa lever, och bilen är hel, inte en enda skråma. Lättnaden är alltid lika stor.

En inflikning: Tänk hur många timmar jag har spenderat med att vänta på försenade människor.

Mmm... Morrissey.



Jag önskar att studentdagen var i övermorgon. Eller min pensionering, det går lika bra.