_____________________________________

Jag vet inte hur jag ska beskriva allt. Just nu känns allt lite för bra och man liksom väntar på att allting ska vända. I torsdags kom Erik & Edit över på fika och vi alla tre fick träffas en sista gång innan allt inte blev som det brukar vara. Det var nog en av våra bästa stunder tillsammans, någonsin. Vi pratade konstant, lika fördelat, i fyra
timmar och det var härligt. Riktigt härligt.





Nu är vi alla på olika håll, inte lika fysiskt nära som vi brukar vara, utspridda på våra håll i Hejnum. Nu sitter jag på trappan till gårdshuset och skriver (eftersom internetsignalerna inte går igenom de tjocka väggarna) och det funkar så länge det är relativt varmt utomhus.





Igår blev allting helt klart, så nu har jag blommor i fönstren, skorna i en skohylla och rent golv. Jag sover i en dubbelsäng och cyklar vart jag än ska. Det är en ganska stor omställning och jag har inte vant mig än men hittills älskar jag det.
















Helen och jag kollar loppisar och det är fruktansvärt kul, speciellt om man hittar en plånbok för två och femtio, stora böcker för fem spänn, kläder för runt trettio kronor och dvd-filmer för femton.
Jag kan nästan inte handla i vanliga affärer nu eftersom även de billigaste prislapparna ser så himla dyra ut.

Jag har även ett eventuellt jobb på gång, och jag står nog ut med att servera eller diska i en restaurang. Skulle jobbat i lördags men då var det fullt upp. Det har varit mycket fullt upp de senaste dagarna och jag hoppas att imorgon blir lugnt.

Bland annat så var jag hos Linn & Dennis för att ta det där obligatoriska familjefotografiet till tidningen. Det blev vackert och snart kommer de hit på lite fika.











Jag bjöd med Edit till Fårö i fredags, en heldag bara hon och jag. Hela vägen dit och hem i bilen sjöng vi med i riktigt bra Bright Eyes-musik. Jag bjöd på restaurang som en för tidig födelsedagspresent och hela dagen blev så lyckad. Vi åt lunch vid Ryssnäset med utsikt över havet och solen i ryggen (och vi hittade även ett skelett från ett totalt oidentifierbart djur).













Åkte till en bokhandel med begagnade böcker och efter en timme i affären (och bärandes på ungefär åtta böcker tillsammans) fick vi ”snällisrabatt” av ägaren och fick också välja några hemgjorda ringar.





Sen middag på något halvbra ställe. Vi kompenserade genom att käka efterrätt på Kutens bensin (ett underbart creperie) med femtiotalsmusik dånandes ur jukeboxen, franska servitriser och en vacker femtiotalsmiljö. Vi tänkte på Emil Jensen med låten ”maj förra året”. Vi hade självklart köpt fika från Sylvis men glömt att äta det så vi tog in det på creperiet och åt istället. Kunde inte bli bättre.

Här kommer jag med hjärtat i handen, glöm det där jag sa om huvudet i sanden.

Om fyra dagar börjar ett nytt liv. Det hem som jag har kallat för hem i nästan femton år, sen september nittonhundranittiofem, kan jag inte längre kalla för hem. Dit går jag inte efter jobbet, dit sänds inte min post och det är inte längre där jag sover. Att inte längre få omges av sina hemska tapeter i sitt rum och det ganska ofta dansande regnet på det tunna plåttaket rakt övanför mig och inte längre få gå upp och ner för den där branta, slitna vindstrappan. Alla som går uppför den säger alltid "jag förstår inte hur du kan gå i den här trappan varje dag, jag hatar den". Och även om min familj inte alltid ligger mig närmast om hjärtat så kommer jag ändå att sakna dom. Allt jag kan ogilla att dom gör kommer jag nog lära mig att sakna med tiden.







Men på något sätt kommer det alltid att vara mitt hem. I lilla Hejnum, i huset med en hemsk gulgrön nyans (som alla utom pappa håller med om), där kommer jag alltid att känna mig som tryggast vart i världen jag än befinner mig.





Jag tänker på Minna. Hur hon faktiskt kommer sakna mig och hur jag kommer att längta efter henne dag som natt. Min egna katt som jag inte längre kommer att träffa varje dag. Kommer sakna hur hon klänger sig fast på mig, sitter på min höft som en bebis och lägger sig på mitt bröst under praktiskt taget alla kalla vinterkvällar. Stryker sig mot min kind och slickar på min hand, spinnandet på högsta volym. Jag kommer dö av saknad.







Edit kom över på en fika och pratstund. Vi börjar alltid sakna varandra i samma ögonblick vilket är fint. När det har gått några dagar sen sist vi sågs är det alltid någon av oss som hör av sig. "Jag saknar dig, ska vi fika snart?"





Igår var vi även på katthemmets loppis i en timme och fyndade. Jag kommer inte längre kunna ha mina cd-skivor på väggen eftersom man inte får spika och skruva i gårdshusväggarna så jag köpte ett cd-ställ för en femtiolapp vilket gör att det nu är tomt på väggen här. Vi köpte billiga kläder och böcker också. Dit går jag verkligen igen.



En annan av gårdagens händelser var att Hugo fyllde sjutton år. Fem minuter över midnatt stack jag in huvudet i hans rum och grattade. Han är ett år ifrån att vara myndig och jag kan nog inte riktigt greppa det. Snart vuxen och jag tyckte att det bara var några veckor sen vi lekte ute i trädgården. (Alltid den lek jag ville leka, jag var ju äldst.) 



Dom här åkte över till oss i några timmar som dom gör varje gång någon fyller år:









När Gabriel tittar på en med den där nyfikna blicken känns allting så otroligt medan omvärlden har upphört att existera några ögonblick. 

22:10. Kanske kan man lära sig att inte sakna fastän man inte vill. Saknar dig fast du står här mitt framför mig.

Och det är så himla mycket saknad just nu. Längtan efter något nytt och saknad av något för länge sen. Saknad av människor som aldrig kommer tillbaka, saknad av förfluten tid som inte finns mer, saknad av alla minnen som kunde ha varit men som aldrig blev, saknad efter något mer och starkare.

Men man ska egentligen inte vända sig om så mycket. Det gäller bara att glömma. 



Idag skulle jag ha genomgått höstterminenens första skoldag men det blir aldrig mer. Istället ska mitt liv nu packas ner i lådor och pappkassar. Imorgon jobbar jag mitt sista pass för sommaren och det kommer bli ett tungt avsked.

Nästan alla försvann, kvar står man ensam och förbereder sig för vad som kommer. Det är en slags frustrerad hatkärlek som tränger igenom och andetagen fastnar i halsen.
Ena dagen ler man sig igenom och nästa innehåller bara ilska. Upp ner upp ner upp ner. Behöver en drastisk förändring att gripa tag i, som griper tag i mig, men vet inte om detta är rätt väg att gå. Men allting märker man när man blickar tillbaka. Att det ska vara så omöjligt att se framåt.  



Edit och jag pratade om att åka till Popaganda förut, mest kanske bara för att få åka iväg på festival denna sommar. Jag har varit lite tom dessa dagar, det är konserterna som saknats. Jag ville åka upp en dag tidigare då, för att umgås med Edit och för att inhandla saknade skivor från Bengans i Stockholm. Den tjugoåttonde till tjugonionde augusti är två jäkla dagar som passar uselt in i våra scheman. De tre senaste sommrarna kan jag förknippa med festivaler. Denna sommar bröt mönstret som jag trodde det skulle ta minst tio år att bryta.

 


Vi hälsade på en sliten Linn, en lugn Dennis och en sovande Gabriel (och även en uppmärksamhetskrävande Zelda).



Jag höll honom i famnen, första gången jag höll i en bebis, och han skrek konstant med all sin energi till hjälp. Han är så fantastiskt vacker och oförstörd och att man kan bli så varm. Tanken på att han kommer finnas i hela mitt resterande liv är helt jävla otrolig. Det är skillnaden mellan vänner och familj. Vänner är lätta att förlora och familjen är svår att växa ifrån.

 


Har mest umgåtts med Sebastian & Katja och övriga familjen hela veckan. Fikat innanför murarna, kollat på second hand-böcker, cyklat, badat. Haft en typisk sommarvecka. Det känns till och med naturligt att snacka engelska hela dagarna, eftersom Katja bara pratar lite svenska.

Katja har ett sånt där smittsamt skratt, och ett leende man blir lycklig av att se. Sebastian är också en av dessa som gör mig glad.  







På något sätt blir jag avundsjuk på dem för att de kommit så långt i livet och slipper kämpa så förbannat mycket just nu. Ibland känns det som att allting handlar om att hitta orsaker som gör allting värt kampen. Att aldrig någonsin ge upp. Man kan falla långt men har man fallit för långt så går det inte att hitta tillbaka.

Vi åkte till Fårö än en gång. Visade Ingmars Bergmans grav (Ichmach Bechmar, på holländska) och fikade och badade.  







Smöjen & Kyllaj & bara Tingstäde:













Sommaren är nästan slut. Man förtränger tanken på vilket mörker man kommer att befinna sig i tills kommande vår. Ett oundvikligt, mörkt täcke som långsamt trycker ner en och som alltid stannar lite för länge. En orange stenlampa jag har i fönstret året om är aldrig tänd på sommaren. Nu lyser den för fullt och skapar en ännu större kontrast till det mörka utanför.





Lyssnar mest på Laakso (till och med dom finska sångerna låter vackra när Markus Krunegård sjunger dom) för att de påminner så mycket om sommaren för ett år sen. Då när man ännu hade tid. Och inte ägnade alldeles för många tankar åt idioter och jobbansökningar. Oron man kände då var en helt annan slags oro. Vad är vi rädda för? Jag är så rädd för att försöka för att jag är så rädd för att stå ansikte mot ansikte med ett misslyckande.

Ibland när allting bara blir lite mycket går jag ut och springer. Bara springer, försöker springa ifrån allting och det är så skönt för jag inbillar mig att jag faktiskt lyckas. Och ändå vill jag bara sitta uppkrupen i ett fönster och se ut över en levande stad.





Ur balans. Så mycket rycker i mig från alla håll och jag har svårt att återfå balansen. Väldigt mycket ur balans.
Jag bryr mig inte kan kännas så underbart bra. Som nu. Ingen känsla är just nu den enda känslan. Vad har jag egentligen att förlora?

Ikväll skulle jag egentligen ha druckit och dansat bort allting i en fylledimma eller sett film med Edit men planerna rasade en efter en så nu sitter jag istället ensam här med kaffe, mörker och för stor tröja. Det är ganska fint faktiskt men ändå kan jag inte låta bli att tänka  

GE MIG NÅT SOM TAR MIG NÅGONSTANS

Två timmar efter att fredag den trettonde övergått till lördag den fjortonde föddes lilla Gabriel. Blont hår och stora blå ögon. Två veckor försenad, världens finaste. Jag tror aldrig jag sett en så nyfödd bebis. Inte ens ett dygn efter att han tagit sina första andetag i världen fick vi träffa honom och allas ögon tårades. Mitt första syskonbarn, åh jag är moster! 





I onsdags åkte Hugo och jag in till stan för att kolla på Visby som rest tillbaka i tiden några århundraden, till medeltiden. Tycker det är löjligt egentligen så vet inte vad vi gjorde där. Efter brända mandlar och kanderade äpplen fick vi nog och åkte vi hem och lite senare kom Edit över. Vi satt i min säng och åt glass och pratade och jag får lite panik nu när allt är så nära och verkligt. Två veckor kvar för oss båda, nu är allt som vanligt ett tag till.







Jag var ledig på fredagen också och då var det Fårö som gällde - igen. Vi gör alltid samma sak: åker och äter lunch vid en stenstrand för att sen bege oss till Sylvis Döttrar och inhandla bakverk och sen vidare till stranden, där vi går längs vattenbrynet i en halvtimme för att slippa ha så mycket folk runt om oss. Vissa traditioner behöver man liksom inte ändra på när det redan är så bra.















På kvällen cyklade jag till Ida i hettan och hon körde oss vidare till stan, i sin lilla vita bil. Vi skulle till Carro och fira henne i förskott. Där väntade lite fler folk och även tårta och annat gott. Spelade spel och pratade i några timmar och sen körde Ida och jag hem till Hejnum igen, båda för trötta för att gå på krogen.







Cykeln stod hos Ida så jag cyklade den korta biten hem. Det blixtrade till konstant på min högra sida, antingen i lysnade vitt eller i olika färger. Som tysta fyrverkerier. Hur många stjärnfall (och önskningar) som helst under min sju minuter på cykeln.

Och idag fyller min sötnöt nitton år! Grattis du fina, verkligen grattis. Och även om nitton inte är en så speciell ålder att fylla så är du desto mer speciell för mig. Puss på dig!



Sebastian & Katja anlände igår kväll och ska stanna hela veckan. Dom kan vara det sötaste par jag någonsin träffat. Vi planerade för utflykt idag men nu började det regna. Ser ut och lyssnar på nyupptäckta Irya's Playground.

musiktårar damcykel svek anställningsintervju kärlek framtidsnyfikenhet pengar letande hat telefonsamtal lugg höstväder förvirring resepanik jobbsökanden rött tristess regndansande instängdkänslan färglös himmel kolaglass förflutetsaknad klaganden fika flyttlikgiltighet promenader ångest roadtripp glasögonglas tvång utbildning sommarklänning kameraobjektiv omplanering avundsjuka dumdristighet katter åskväder stress festivalbesvikelse bokrea musikhittande garderobsprit tal inspirationstomhet tvåtusenelvalängtan 

Jag slits itu av mig själv. Ibland vill jag vara vara kvar här på gotland hela året, i gårdshuset och bara försöka leva på det lilla man förhoppningsvis tjänar men på något sätt, vad är meningen med det? Jobba på något tråkigt ställe för att... leva? Snarare överleva. Oftast vill jag bara resa så långt bort som möjligt från allt, så spontant som det bara går. Ta något flyg till London och sen bara åka till det första ställe man tänker på och lämna all skit kvar här. Men jag är så rädd för världen. Jag har levt för tryggt hela mitt liv. FÖR tryggt, vilket problem.

I torsdags drog Hugo med mig på Festival Almedal. Det var faktiskt fint även om regnet öste ner i början.



På utsidan märks det att vi är syskon på grund av håret, ögonen och att vi båda nog har en tendens att se sura ut utan att egentligen vara det.





Vi lyssnade på helt okej musik, träffade folk och delade på en pizza från mysiga Isola Bella. Vi avverkade också två promenader runt hamnen när det var paus vilket var vackert.





En till synes helt orädd kille stod själv på scenen och sjöng om nikotin och nederlag, vilket fastnade i mig eftersom det stämmer så jäkla bra just nu. 



Håkan Hellström och The Libertines blev tolkade av en lite mer rädd kille som spelade i början. Det var ganska bra tolkningar och när han sjöng:

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken

så kändes det. Det är nog fan bland de finaste raderna som någonsin blivit skrivna i svenska.

Vi såg The Siamese och Trettonde Departementet var sist och sen gick min parkering ut och vi var tvungna att dra hem och jag trodde aldrig att jag skulle ha lust att stanna nästan hela kvällen som vi gjorde.





Fredagen var min lediga dag i veckan och Fårö fick sig ett besök. Jag (och alldeles för många andra) älskar Fårö. Den ön gör sig svår att inte älskas (med kilometerlånga stränder och underbart goda bakverk från Sylvis Döttrar). Tyvärr glömde jag kameran och då kände jag hela tiden att det var något som fattades. Livet blir så mycket mer spännande när man får klicka sig fram igenom det.

Senare på kvällen så myste Erik, Ida och jag till det hemma hos Edit, med glass, chips, cider och spel. Och prat blandat med choklad. Det kan varit bland de sista gångerna vi fyra träffades så där. Första gången vi lekte var vi runt fyra år. Vi cyklade hem mitt i natten och det var ganska avslappnande, även om det är läskigt att cykla sista biten själv genom en mörk skog, utan stjärnor dessutom. 





Och någon dag i veckan hade jag jobbat och på morgonen när jag var klar stack jag och köpte kol till min gröna vattenpipa, åkte hem till Helen och så satt vi och rökte ett tag.









Vi åt egentligen alldeles för mycket, såg dålig film och gick promenad i för stora stövlar. Det behövs fler såna dagar.



Jag drömmer konstigt och har en ständig trötthetskänsla i kroppen. Mest mentalt tror jag. Jag liksom kollar på tvn utan att kolla. Tänker på så mycket annat för att sen komma på att jag har kollat på tvn i säkert en halvtimme utan att ha kollat ett endaste dugg. 

En dag anlände en blandskiva i min brevlåda. En gammal hårdrockare jag träffat förut hade satt ihop en inspirationsskiva till mig med hundratals låtar av bland annat rock, indie & pop och just nu lyssnar jag igenom den. Jag älskar hans omtänksamhet och flera borde vara som honom. Dessutom låter musiken lovande men det kan vara så svårt att ta till sig ny musik, speciellt när man har oändligt många andra låtar att lyssna på, som man vet helt säkert är bra.  



So give me black light (give give me)
So give me hot knives (deep clean sleep)
On a dance floor no one tells time (there is no time)

Tom på ord.