Liv
Vi måste få ett till liv efter detta. Vad händer annars? Förenas vi med jorden och sen är det slut? Eller det andra alternativet, som jag tror och hoppas på: Att vi föds igen, när vi har dött. Det skulle ju vara det mest rättvisa. Tänk på ett nyfött barn som dör efter en dag. Är det så mycket skymt av livet det barnet fick? Fruktansvärt orättvist, men det är ju samtidigt livet.
Men tänk om du dör, och sen föds igen. Och lever. Och dör. Och föds igen. Och så vidare och så vidare. I all oändlighet. Det finns inget slut, inget stopp. Jag vet inte och ingen kommer att få veta, någonsin. Varför måste jag grubbla så mycket på detta? Men detta gäller ju alla, ingen kommer ifrån det. Bara det att vissa gillar att leva i ovisshet. Gillar det oklara i livet, sånt som inte står skrivet rakt framför näsan. Men det finns ju ingen mening med det. Absolut ingen som helst mening. Tänk om hundra miljoner år, då måste jag ju ha testat på dom flesta möjliga liv som finns. Jag har troligtvis testat på det rika livet, kändislivet, det extremfattiga livet, livet som mobboffer, djurlivet. Men antagligen kommer jorden att sluta upphöra inom en oviss framtid. Och då? Hur går det till, liksom man dör. Jaha, och sen? Tar det tio sekunder, sen placeras du in ett nytt liv? Och mitt liv just nu måste ju klassificeras lite som "det goda livet", och hur mycket jag än uppskattar det, blir det ändå så att det är min tur att leva ett fattigt, riktigt jobbigt liv då, på tur eller? Eller lottar man? Så jag kanske får leva två fina liv på raken.
Vi har en bok nere i bokhyllan. Den heter "Sökandet efter mina barn från ett tidigare liv". Läs detta: "Jenny Cockell är en vanlig tvåbarnsmor, men hennes minnen är långt ifrån vanliga. Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon levt ett tidigare liv - ett liv som Mary, en ung kvinna som dött ifrån sina barn. När hon själv blir mor förstår hon att hon måste spåra upp sin andra, förlorade familj..."
Detta är en sann historia, helt på riktigt. Jag ska läsa den snart.
Det kan ju finns en möjlighet att du och jag har träffats i ett tidigare liv.
Fan va jag drunkar i mina tankar ibland.
God morgon Herr Granne
Vaknade ganska nyligen upp från härliga drömmar om msn, ett lyxhus och ett spontant sångframträdande i matsalen. Bestämde ganska snart att det var dags för en dusch. Så var det sagt. Men när jag kommer ut från badrummet förväntar jag mig bara se mamma och pappa sitta där i köket och äta äcklig korv (ni vet såna där avlånga saker innehållande grisöron, gristrynen och massa sånt mysigt mosat), men där sitter ju såklart också en av våra grannar. Och där står jag i min handduk och säger god morgon. Fan att det ska vara så svårt att förvarna. Detta är inte ens något ovanligt längre. Men nu hör jag han åka i väg. Bra, då är kusten klar för att gå ner och äta frukost. (Har jag förvandlats till en riktigt äkta tonåring nu? Jag menar, frukost runt klockan 12? Det är inte jag alltså.)
Men ikväll blir de partaj. Med Carro och Emelie. Lite omväxling är alltid trevligt. Och vi får det nog trevligt.
Måste också berätta att igår (?) försökte Helen starta telefonsex. Med mig. Men jag var jätteosexig och jätte-inte-med-på-noterna och pratade bara om min dator, men det gick Helen igång på. Hon är lite konstig.
Jag säger bara 15 juli 2008 på Visby Strand. Var ni inte där så missa ni något.
Hela golvet gungade verkligen. Och det berodde inte på att majoriteten av publiken var överviktiga,
nej det var mestadels fjortisar (såna där som är rädda för att gå upp ett halvt kilo) i publiken, men sikket jäkla drag det var!
Och förresten, Ett kolikbarns bekännelse är en enda stor fin pärla i min skivsamling.
Piercing!
Ja men jaaa va glad jag blev nu! Piercingtillståndet är fix och klart. Mamma och pappa hade hellre sett en piercing i navel (och gärna när jag var 18 år), men nej, jag ska ha i underläppen, på vänster sida, och nu, snart. Seriöst, är det någon som har liknande ärende, ja till exempel piercing eller tatuering, som kan följa med mig och hålla mig i handen?
Förresten, piercing i naveln kommer lagom till sommaren.
En snögumma kom till världen
Okej jag skojade bara. Inget snöbollskrig.
Vi tillverkade en sexig snögubbe (en sexig snögumma för att vara lite mer exakt)
isället. Hugo var tydligen för sjuk för att kasta några snöbollar på mig, så vi lekte
på det fredliga sättet istället.
Här är hon i närbild! Är hon inte helt bedårande?
Och jag gjorde det där alldeles uppenbara som man gör när man kommer in
efter att ha varit ute och lekt i snön... Bakade kladdkaka och gjorde varmchoklad såklart!
Jag är ganska lätt till sinnet idag faktiskt. Lite glad och så. Allting blir så mycket lättare att tackla bara man är glad, det har jag märkt. Helen ska sova här någon gång denna vecka så jag måste redan nu börja med förberedelserna: Rumsstädning! Jag vill kunna se mitt golv igen, det är saknat. Kanske måste börja förbereda mig lite mentalt också. Senaste en vän till mig satte sin fot i detta hus var nog i... November. Om man läser min blogg kan man nästan missta mig för en eremit. Vet inte ännu om det har gått så långt, men antar ändå att jag måste förhindra att det går så pass långt. Men ändå... Eremiten Moa klingar rätt fint. Vi får se hur det blir.
Ont det gör ont
Okej nu är det så här: (Riktar mig främst till "alla", hahaha, som skickar sms på natten) Jag stänger av min mobil på natten. För att inte få stålning i huvudet, och för att kunna få lite bättre förutsättningar att kunna sova. Även om ni skickar sms klockan tre är jag nog vaken, men jag har stängt av den runt klockan tolv, om jag mot alla förmodan skulle somna då. Så, nu vet "alla", hahaha.
Men men, planerna för veckan är staden med Helen och lite mer, och fika med Edit. Men antar att den deprimerade fyllekvällen inte kommer bli av förrän någons hus blir folktomt. Och sådant kan dröja, förstår ni. Men Edit och Helen planerna måste bli av, annars har inte jag lämnat huset på ungefär en och en halv vecka. Och det är inte bra, snarare patetiskt. Fast samtidigt lite mysigt.
Jag saknar sommaren så jag håller på att bli galen, eller nåt. Kom hit BUMS!
Men man får väl göra det bästa av situationen. Min lillebror kommer nog att bli snöbollskrigutmanad inom tio minuter (jag måste ladda upp lite först). Ha det bäst!
Poor thing
Jag tycker faktiskt om den här krabaten. Så ni vet.
Även om hon inte tycker om mig så värst mycket.
Nu har jag tjänat pengar. Och måste fråga: Vart fasiken är plogbilen när man behöver den som bäst? Den har inte tid med lilla Hejnum säkert, så en liten vit bil körde fast. Ida, Edit och jag frös och ville inte gå ut, så vi satt kvar i bilen när Edits pappa Calle-Henke fick putta och skotta och dra och hjälpa den ensamma tjejen i bilen. Det tog en kvart ungefär, sen var den loss. Vi körde efter och fastnade inte. Så nu tycker jag att vi skänker en liten tanke till alla där ute som har fastnat med sin bil. Klantigt. Men synd om er. Men klantigt.
Mamma har bakat semlor. Jag får seriöst avsmak. Måste bero på att jag har fått överdoser av semlor tidigare år. Får icke upprepas.
Den här veckan har varit en "Clash-vecka". Riktigt bra.
I have sat too long in my silence, I have grown too old in my pain
Apelsiner verkar vara rätt lika oss människor. Krymper när de blir gamla.
Istappar är vackra. Tog en bild på dom största jag hittade. Minns hur man
brukade slicka på dem när man var liten, som på isglassar.
Men hej. I natt så drömde jag att jag och några till simmade runt i en inomhuspool i USA. Men sen tog vattnet slut, det bara försvann. Då kunde vi inte simma längre. Men vi försökte ändå, simmade runt runt runt i ring efter varandra. Men vi skrapade i botten, med stenar på, hela tiden. Det gjorde ont. Det var inge roligt längre. Sen vaknade jag av att katten la sig på mig och började spinna som en spinnmaskin. Minna-spinna.
Nu ska jag nog jobba snart. Kul att träffa Ida och Edit iallafall. Lite mindre kul med själva jobbet.
Men det är mycket möjligt att vi höres. Gör det bästa av dagen, precis som jag inte gör.
My blog turned true blue
Och det blåa är himlen över mitt hus en vinterdag i Januari. Fin himmel uppskattas.
Egentligen måste jag börja gå och lägga mig tidigare på kvällarna. Somna nog runt halv tre och då sover man ju länge också, till tolv. För vissa är väl det kanske inte så länge men för mig är så fallet. Jag har missat halva dagen känns det som. Men vad gör det egentligen? Jakob ringde runt 12 igår kväll och frågade om jag inte sov. Men varför ska man sova så tidigt? Sova är tråkigt, jag har mycket bättre saker för mig. Vi pratade iallafall en halvtimme och han var full och alla hans kompisar var på krogen men han kom inte in. Det tyckte jag var roligt.
Men idag måste jag ändå göra något vettigt. Lite socialt umgänge med några saknade skulle inte sitta fel, men jag vet verkligen inte vad som har hänt med mig dom senaste veckorna. Mitt initiativtagande är puts väck, min ork och energi är spårlöst försvunna. Jag måste verkligen tvinga mig till att umgås med folk, även om jag väldigt gärna vill det, såklart.
Jag har blivit så konstig. Det är som att jag accepterar att se mitt liv smått börja rasa ihop mitt framför ögonen på mig. Och det känns inte bra men jag orkar inte kämpa emot. När jag har "all tid i världen" på mig, då gör jag aldrig någonting vettigt. Sen när tiden börjar rinna ut, då blir jag superstressad och tar tag i allt sånt tråkigt men nödvändigt. Ingen bra egenskap. Resulterar bara i ångestkänslor de dagar jag skjuter upp allt, och de dagar jag tvingas ta tag i allt innehåller mycket stress.
Detta inlägg blev lite deprimerande men onödigt att försöka intala sig att allting är så fantastiskt jättebra när det inte stämmer.
Men jag tror att jag saknar spänning i mitt liv. Allting är så tryggt, förutsägbart och sånt. Man blir lätt uttråkad när ens inrutade dagar ser i princip likadana ut, följer samma mönster. Dagarna bara flyter ihop med varandra, bildar veckor som snabbt blir månader. Det är vid såna tillfällen man ska lära sig att uppskatta det lilla i livet, sånt som erbjuds varje dag. Men tyvärr räcker inte det denna gång. Jag antar att jag är i stort behov av att något helt oväntat, överraskande och vågat ska göra intrång i mitt trygga lilla liv. Och våren. Som jag längtar.
Bright Eyes...
Jag fastnade så hårt för den här låten första gången jag hörde den.
Och den passar ju perfa till mitt nya tema. Den får inviga, typ.
Det finns alltid någon som tänker på dig. Det tror faktiskt inte jag på.
Genomgår en 17 års kris?
Okej nu är det så här att jag vill väldigt gärna lägga till tre saker till min kropp:
-
Piercing i underläppen
-
Ännu rödare hår
-
Bruna ögon
Snälla.
Men pengar styr ju denna värld och det är bland annat dom där pengarna som sätter stopp (även föräldratillstånd). Men jag vill verkligen. Vill verkligen vill verkligen vill verkligen!
Men piercing har jag länge funderat på. Länge viljat ha en mitt i underläppen men har nu ändrat och vill ha i sidan istället. Jag frågade Hugo vilken sida han tyckte passade bäst. Ingen av dom, du är fin som du är, svarade han. Det var ju det gulligaste svaret jag kunde få, egentligen. Och bruna ögon är så fint så jag smälter! Eftersom jag redan har linser kan jag ju ganska lätt lägga till en färg, så att säga. Men det kostar... Fy va det kostar! Och det röda håret. Jag älskar rött hår! Av alla färger jag har haft har jag trivts allra bäst i det rödaktiga. Underbart! 
Förresten har jag träningsvärk (benen, armarna, magen, ryggen, rumpan är mest utsatta) efter badmintongympapasset igår. Jag rör mig som en gumma som har passerat 90-sträcket. Inte attraktivt må jag säga.
Lov, gott folk, LOV! Vädret är vackert, övningskörningen gick som på räls och jag har sovit gott. Och nu vill min senaste turk prata med mig på Faceook. Hmm mitt humör sjönk två grader. Men jag överlever!
Fuck forever, if you don't mind
Studiebesök på krematoriet var nästa grej på schemat (men det var ingenting att skryta om egentligen, det sa Krematoriesnubben). Minibussens dörr var trasig. Adam fick sitta och hålla i den hela resan. Krematoriesnubben var ... skön. Han hade flera telefoner på sitt kontor, och just nu var radion på låg volym men annars, annars brukar han ha hög volym! Men vi fick se massor som var rätt nytt för dom flesta antar jag. Kistor i ett kylrum, många olika urnor, en kremeringsugn, knän, höftkulor och metallstänger som suttit inuti människor som man inte kan bränna ner, en iordninggjord begravning och annat tillhörande. Men Krematoriegubben hade tydligen aldrig tänkt på vad som händer med oss efter döden*. Lite märkligt när han jobbar med döden dagarna i ända.
Idag fick jag reda på en chockerande sak: En kompis jag väljer att hålla anonym för dens eget bästa sa att hon inte orkar kolla på dom här videorna jag lägger fram. Orkar alltså inte trycka på en play-knapp. Jag finner inte ord för hur besviken jag är. Här lägger jag ju ut den bästbästbästa musiken, för din och eran skull, och då ska du och ni inte bara ignorera. Nej njut istället i tre minuter och tacka mig. Det där lät ju faktiskt lite snuskigt men hoppas ni förstår hur jag menar, ur ett icke snuskigt perspektiv.
*Jag tror på reinkarnation. Snälla låt mig bli en katt.
Och så här önskas jag se ut. Oemotståndligt urgullig.
Vegetarian klockan tio
Sällan blir jag så arg att jag börjar gråta. Men idag hände det ett antal gånger. Visserligen bara några få tårar kunde jag släppa fram men tårar som tårar. Samhällskunskap i två och en halv timme. En film visades och våran lärare förvarnade inte oss om att det var en vidrig jävla film. Jag kunde inte se hela ens. Den handlade om djuruppfödning över världen. Fiskar som dras upp i gigantiska nät och deras ögon sprängs när det blir sånt tryck. Kycklingar som aldrig får se dagsljus, slängs på rullband, matas upp till full storlek på några veckor, hängs upp i benen, doppas i vatten som är elektriskt laddat för att bli medvetslösa, för att sen dödas. Endast för att vi jävla egoistiska människor ska få mat, som vi ändå bara kastar bort mycket av. Människan är hemsk!
Och dessutom så slänger vi ju groteska mängder mat bara för att datumstämpel är förbipasserad med en ynka dag. När andra människor dör på grund av svält. En fattig brasiliansk mamma visste hur hon skulle göra för att få tyst på barnen som var så hungriga att dom grät: Hon la några stenar i en gryta och kokade dom. Sen sa hon att det snart var mat och under den tiden hade troligtvis dom hungriga, gråtande barnen somnat. Tror det var var femte sekund en människa i världen blev blind på grund av a-vitaminbrist. Fick se människor i Brasilien som fick allt sitt vatten från en jäkla smutsig damm, grumlig som en vattenpöl.
Så jag har bestämt mig för att bli vegetarian. Inget mer ruttnande kött i min mage.
Odäckad, ospydd och lycklig
Fest igår och det var jävligt jättekul faktiskt. Spriten höjde det redan glada, maxade humöret till en ännu högre nivå. Mys hos Emma först med riktigt färgglada drinkar. Molly var den enda som frivilligt ville shotta med mig.
Jag fick en till hjärtattack den dagen: Jag står i mina egna tankar som jag så ofta gör (och folk verkar elakt gilla att utnyttja det..) och Emma och Carro är utanför, sticker in huvudet genom fönstret och gallskriker. Molly och jag gallskriker likaså, eller jag vet inte vad vi gjorde men hög ljudnivå blev det.
Och jag skrattade så jag skrek, hade ingen kontroll, när vi tog kort och Carro såg så rolig ut att jag vrider mig på golvet som en rullande mask varje gång bilden kommer upp framför mina ögon. Kramp och träningsvärk i magen blev resultatet. För båda.
Mollys glasflaska med acetonsprit hade läckt ungefär överallt i kylskåpet. Vi blev rädda att golvet och kylskåpet var förstörda. Emma blev orolig för att hennes bananer skulle smaka sprit. Allt är relativt.
Vi entrade hamnplan i sneakers och Converseskor. Roger gillade det, för alla tjejer trampade annars omkring i sina högklackade skor, överallt och på hans fötter.
Jag däckade inte (halvsov bara lite i Emmas säng), spydde inte (satt bara och hängde på golvet vid toaletten) och tog hand om mig själv (dom fick bara hämta lite "piggna till-vatten"). Mycket stolt över min prestation denna kväll. Målen uppnådda.
Jag skonade övriga kompisar från påbörjade möjliga fyllesms, men det gjorde inte Carro. Linnéa blev offret. Hon listade i alla fall ut att det var Sävefest. Det är inte för inte som den tjejen går NV.
Kom hem klockan två. Tänkte strunta i att ta bort sminket, skvätte bara lite vatten i ansiktet. Följden blev att sminket (hade jag använt upp halva min mascara eller?) smetar ut sig så pass mycket att man hade kunnat missta mig för en tvättbjörn. Segt kommer jag fram till att hela min kudde och sånt skulle vara svartfläckiga nästa morgon. Hade ingen ork kvar och kompromissar; bort med hälften av sminket nu, resten på morgonen. Sagt och gjort. La mig sen i sängen. Somnar på fem sekunder.
Gillar verkligen inte att åka bil under fylletimmarna. All koncentration går åt till att tänka tanken: Inte spy, snälla inte spy... Antonys bil klarade sig, Carros mammas bil klarade sig och även våran egen bil klarade sig. Ingen hit att åka till skolan efter fyra timmars sömn och en väldigt lätt baksmälla med kräkkänslor.
Dagen överlevdes ändå. Lite kaffe, massa parfym och återberättande och minnen av kvällen räddade dagen.
Min syster är här. Hon ger mig ingen chans att få mina magmuskler att återhämta sig. Jag kommer få åtta magrutor efter dom här två dagarna.
Check this out. Det är bra, på svenska.
Sing me to sleep
Vissa dagar vaknar man med självförtroendet på plats. Osårbar. Andra dagar känner man sig som en onödig varelse och man vill inget hellre än att gå och lägga sig, gömma sig under täcket. Sårbar. Jag vet inte vad som händer med mig. Minsta lilla vink om att inte tillhöra, till någon, någonstans, är som att en stor hand griper tag i mig och placerar mig i en stor glasbubbla. Där kan jag sitta och vara onåbar, och otillräcklig.
Men jag hamnar i min glasbubbla, när man känner sig oönskad, bara i vägen och man börjar tänka för mycket på livets väsentligheter.
Men är det inte konstigt, att jag har samlat på mig så få människor jag ärligt tycker om, när jag har kommit i kontakt med oändligt många människor genom mina dar?
Jag ville bryta mig loss, krossa glasbubblan idag. Men den var för hård. Lika bra att ge upp, annars känner jag mig som en förstörare. Missuppfattade och förbannade busstidstabellen. Gick snabbt. En halv Geisha chokladkaka räddade min hunger och blev min lunch. Den där timmen jag tog fel på gick jag runt på stan, kollade utan att kolla på kläderna. Dom intresserar mig verkligen inte längre. Om inte omvärlden fanns, skulle jag vilja ha dom kläderna jag har i min garderob för tillfället, resten av mitt ynka liv. Så jag låtsades vara intresserad av dom där ångestframkallade kläderna som stjäl mina pengar, tvingar mig, i brist på annat. Önskade mig bort. Ville gå upp i rök och snabbspola framåt. Ville slippa undan alla överlägsna blickar från hårdsminkande platinablonda fjortonåringar som tror att dom äger världen. Om det hade varit varmt på marken hade jag letat upp ett hörn och lagt mig där, bort från ytliga korkade människor och arga mascarasotiga blängande ögon. Men nu var marken kall som isbitar på rad och Edits sms kom som en räddande ängel. Gick mot skolan igen, träffade Erik. Önskade han lycka till. Pratade av mig hos Edit. Edit pratade av sig hos mig. Kollade bostadsannonserna. Beklagade oss över allt och lite till. Man uttrycker sina känslor och aggressioner i ord. Att det kan kännas så mycket bättre efter det. Man delar det med någon, och det lättar så in i helvete. Och Edit sa en förvånande sak idag: "Jag inspireras mycket av dig när jag skriver mina låtar. För jag ser så mycket av mig själv i dig". Det var det finaste någon sagt till mig på länge.
Ett citat från min senast lästa bok hamnade i mitt huvud och vägrar ge sig i väg. "Kärlek är bara ett lömskt sätt att föra släktet vidare". Inte särkilt muntert, men fyndigt. Eller så är det bitterhet som gör att jag gillade den meningen.
De personer jag riktigt älskar, helt och innerligt, det är dom som har gett mig chansen att på riktigt få visa vem jag är. Resten har ingen aning. Dom ser inte mig. Kanske jag som inte ger dom möjligheten. Jag kanske inte vill ge dom möjligheten. Ett och ett halvt år kvar, sen kan jag börja om. Ett nytt liv, med några få människor som följer med.
Har inte gråtit sen November. Det är befriande att gråta, och att inte gråta.
Sömnen blir värre och värre. Eller insomnandet. Kan man inte bara tänka en viss speciell tanke, så somnar man? Dom där timmarna borde egentligen vara dom bästa på dagen, när man kan tillåta sig själv att bara vara ensam med sina tankar, men pressen att somna tar över. Somna nu! Skriker man i sitt huvud. Men man lyder inte det minsta. Den tanken fördröjer insomnadet, drygar ut det likt en förlängd mattelektion. Måste vara det stressiga och hektiska liv man lever som stör sömnen. Hur kan det ta över så mycket? Ingen dag undanslipper man stress och press. Är detta livet? Det är så det ska vara.
Jag vill bara skrika ut min ångest, öronbedövande högt tills rösten sviker mig och tar slut, men vart går man då? Till en ljudisolerad cell någonstans kanske. Annars skulle man invaderas av oroliga människor som skulle skicka en till närmaste psyke. Jag vill vara ensam i världen en stund då och då faktiskt.
Alltså texten
Smile like you mean it
Allt är fel idag. Drömde tre drömmar med blandade känslor. Lycka, skräck, panik.
Fryser och ryser. Om och om igen. Trött på snön. Trött på det kalla vita som ramlar från himlen och kyler ner min värld. Trött på att mitt rum ser ut att tillhöra en sinnesförvirrad som aldrig verkar ha hört talas om att man lägger sina kläder i en garderob. Trött på folk som låter vattnet rinna och rinna när de har tandborsten i munnen. Trött på högstadieklasskompis som tycker att man beter sig som fel. Trött på tider, planering och missförstånd.
Februari idag och allt är fel.
