_____________________________________

En kväll när vi inte kunde bestämma vart vi skulle vandra så gick vi varannan höger, varannan vänster och hamnade långt i utkanten av Visby. Det borde vara så simpelt inför varje vägskäl; ta varannan bara och se aldrig bakåt på det du missade.

En annan gång var det bara jag. Jag, cykeln och musiken. Cyklade så himla planlöst i över en timme för att komma bort från tankarna fast tankarna var närmare än någonsin när jag var själv. Så man kan säga att det var jag, cykeln, musiken, tankarna. Och havet, i den där mulna, tankesamlande söndagseftermiddagen.









Edit och jag spontanträffades över en fika och några dagar senare satt jag på en fullpackad buss i en timme mot Hemse. Nu kan jag äntligen få upp överensstämmande bilder i huvudet när jag tänker på vart hon befinner sig. Vi hann bara med en middag och promenad och sen hade mörkret börjat lägga sig och jag såg bara svart ut genom bussfönstret. Bussen är en av få ställen där man bara kan sitta och titta utan att känna att man måste vara produktiv. En ganska egendomlig känsla nu för tiden.









Det finns även tusen tårar kvar att gråta och många händer som kan ta emot en i fallet.
På samma gång, avsaknaden av motiv och ömhet. Vart tog målet jag sprang emot vägen?
Nu blir blickarna förvirrade och letar
letar och längtar och vintrarna kommer bara fortare för varje år
Kylan som biter tag och håller kvar, krampaktigt, till mars
medan man försöker att greppa dagarna och arkivera dem i minnesbilder
Drömmarna är svårfångade och även om man ibland snuddar vid dem,
(så som han gjorde när han inte vågade komma närmare)
så är de otillgängliga och när man är på väg ner så slutar man att försöka
just för att känslan av misslyckande är kvävande















Varje gång mobilen meddelar mig om att någon vill säga mig en sak så finns det alltid en liten känsla av hopp: kanske det är du denna gång

Även om vi rör oss för långsamt för snabbt och aldrig i takt

Jag minns, en delad vante och frusna andedräkter på en öde busstation
vi andades samma synliga luft och din blick var världens vackraste  
samt det där leendet som gjorde att omvärlden bara bleknade några hundra nyanser
du fick min värld att snurra, snurra bort allt det gråa och poänglösa medan det
meningsfulla framträdde och du var roten som höll fast lyckokarusellen
vi stängde ut all storm som slet och drog, alla solstrålarna sken i kapp med
mig när jag fick dra mina fingrar igenom ditt hår som alltid lockade sig i nacken

Jävla dig, är väl allt som finns kvar

Inombordsskrik, förbjudna tankar, sms som ignorerades eller bara blev tänkta
och ändå, allt vi delade
allt urholkades och nu finns bara tomma skal och undvikande ögon på stan
ett förtvivlat hjärta som inte fick vad det ville och en misslyckad själ
splittrad helt och hållet och man undrar när man någonsin ska känna sig

fullständigt hel

(nej, jag vågar fan inte en gång till)

---

Här händer nästan ingenting
definera ingenting och någonting
vadsomhelst, snälla kan det inte hända vadsomjävlahelst
reflektion, spegelbild, för många lås runt omkring mig
ljusa bleka nyckelben
allt är så förskräckligt mycket nu och här
bryter fram dag för dag
och ställ till med lite trassel för mig att reda ut
lite sprucket att laga

Skillnaden mellan att glömma och förlåta är milslång











Jag gläds iallafall åt min nya mobil med tangentbord och min rosa cykel. Och åt att få känna på lite varm familjelycka över en helg. 



Jag är nog mest frustrerad över att min hals bara känns bättre i några minuter efter att jag hällt i mig en kopp hett te med honung i och för att näsan släpper igenom alltför lite luft och för att diverse sömnproblem blir så återkommande.
Men sånt passerar alltid och på ett sätt så känns det lätt att andas. Känsloladdade andetag.

---

Bland de första gångerna vi träffades retade du mig för att jag hade lappade byxor. En stor mjuk lapp som mamma hade sytt dit över mina jeansklädda knän. Efter ett kort tag antar jag att mina byxor blev accepterade och allt detta hände för ganska precis fjorton år sen och du har varit en av mina bästa vänner sedan den tiden. Vi delar så många fina minnen och som du sa igår "Vi utvecklas med varandra". Nitton år idag min fina älskade Edit:

Jag åkte hem för en natt och skulle samtidigt passa på att hämta två paket på posten några mil bort. Kvällssolen gömde sig bakom träden och fjärilarna hade slutat dö framför bilarna. Jag sjöng för mig själv, körde för fort och drömde mig bort. När jag var klar och hemma, "hemma" så ropade jag på Minna och hon kom skuttande från en buske, tryckte sig mot mig och spann så mina ögon blev tårfyllda. Varje gång jag jobbar är det alltid några barn som vill sitta i knät eller kura ihop sig intill en på höften. Alltid när det händer känns det som att det är Minna som sitter där. Ger mig lite närhet. 



Mamma kramar mig ovanligt ofta och i en tvreklampaus bakar Hugo chokladbollar som vi delar på. Allt är så ovanligt men ändå vanligt. Det är i ett annat sken som allting händer. Mitt rum är naket, innehållande alldeles för lite personliga tillhörigheter och ett kallt element. En ensam kaktus försöker sprida lite hemtrevlig känsla över alltihop men det ser mest sorgligt ut.   



Sparade minnen med både glädje och sorg-garanti: de där festivalerna, avslutningarna i alla kapitel och obesvarade känslorna. Ett liv kan ju inte byggas stadigt på lycka.
Någon dag vill jag bara krossa gränserna, bryta mig ur de där ramarna som hållt mig instängd i alla dessa år. De är lite trasiga, kantstötta, men kommer de någonsin att gå sönder helt?



Vi promenerar en långpromenad nästan varje kväll. Det kan vara duggregn eller en värmande sol som hänger över oss men det är alltid lika skönt att bara gå. Upptäcka gator, gränder, platser som man inte hade en aning om existerade.













Jag såg alltid den nattsvarta himlen istället för stjärnorna
sparkar på stenar som ligger på gatan
som ett substitut, en frustration, för alla motgångar i livet som
man önskar att man kunde sparka på och så försvinner dem

Fast samtidigt;

Det är ett nytt sorts lugn som sprider sig. Lägger sig som en varm hand mot en veckad panna. Ibland överskuggas det av all oro som river i bröstkorgen, den där dämpade ångesten. Men oftast låter den mig vara.

Lördag: Trängdes och köpte godis på en överfull marknad:





Och senare blev mitt gårdshus folkfyllt av fina tjejer. Därefter begav vi oss till Hamnplan, efter vattenpipa och ölspel. Ibland behöver tillvaron inte vara mera för att vara bra och få till leenden som inte bara baseras på sprit.











02:05 Fyra killar och jag i en bil mitt i natten. Det låter värre än vad det var. Jag fick skratta och fick skjuts hem samt nya, dimmiga minnen. Och efter tre timmars sömn fick jag för mig att vakna och städa undan vinfärgade limeskivor och tomma burkar.

---

De där orden letade sig in och berörde så in i helvete
tiden gör ingenting med ord
höstlöven lämnar träden och solen går ner innan det blivit kväll
och inte ens dubbla filtar räddar mig från att frysa
solblekta slingor och läppstiftsröda läppar
leta efter mina hemliga rum och den gömda nyckeln
för med alkoholen och nikotinet i kroppen
blir steg tagna, de där som egentligen inte skulle förvandlas från tanke till handling

det som gör sig begripligt är det som känns
som elektriska stötar mot fingerspetsarna eller lätta slag mot huden





-Det behövs inga ord längre.

Genvägarna är borta. Böckerna berättar samma historia. Klockorna stannar aldrig: "These clocks keep on winding and completely ignore, everything we hate or adore"

Hösten borde komma snart. Jag längtar efter den där färggranna, mysiga, halsduksinvirade hösten som innehåller alldeles för stora stickade tröjor och inte efter det där kalla, trötta och blåsiga. Jag ser fram emot en tefylld höst i stan. Börjar inse att mitt rum numera är mitt rum. Stearinljus och helvita väggar. Utanför lyser alltid en lykta som kastar in ett kvällssken genom persiennerna. Det sista jag ser innan jag sover drömlöst i lite för få timmar. När himlen blir konstant grå ska mina dagar fyllas med gym, simning, fikapauser och jobb (sådant där man bara fokuserar på nuet eftersom det känns minst).   



Nu jobbar jag på olika förskolor för att fördriva tiden och få ihop pengar. Det är otroligt ansträngande, psykiskt och fysiskt. Men när barnen greppar sina små fingrar runt ens hand, tittar en i ögonen och kallar en för "fröööökeeeeen" så skiter man i hur ont man har i ryggen efter allt gungande och hur trött man är i huvudet på grund av allt diplomatiskt medlande.



Jag fick även jobba på Borgens restaurangavdelning en kväll vilket var en av de konstigaste kvällarna i mitt liv. Kastades in i serverandet tillsammans med en underbart härlig nybörjartjej. Vi dansades oss igenom kvällen med händerna fulla och skrattet till hands, och satt ner en enda gång på sju timmar (när vi åt varsin gratispizza). En man tyckte jag var väldigt vacker och jag sa tack och tog hand om hans ölglas och fick ny påfyllning i utstrålningsförrådet (även om jag visste att hans kommentar baserades på lite för mycket alkohol). Många nya kontaktknytningar och konversationer blev det under kvällens gång och en konversation mellan mig och en stamkund löd såhär:

"Jag dricker liksom inte, man tappar kontrollen så lätt"
Jag: "Men det är ju det som är det härliga!"
"Men vem vet vad som händer då?
Jag: "Det kommer man ändå aldrig ihåg" 



(Så många drömmar som är så lätta att bli bortglömda och krossade och onåbara)

Men det handlar om att hålla sig över ytan och jag längtar efter att inviga vinglasen som står i skåpet någon kväll. Få tappa kontrollen sådär fint. Vattenpipan har iallafall varit framställd och rökt en gång hittills.



Det är svårt att inte leva efter mönster av olika slag. Svårt att hitta något utöver det vanliga att se fram emot när varje dag är så lik. Så lika men ändå så bra. Det enda som kommer upp är resan till Holland och min födelsedag. Det är bara att blicka sig framåt och andas. Och le.  

Många fina vänner har iallafall varit här. Carro gick för nån timme sen, efter åtta timmars prat i min röda soffa.









Men på något sätt saknar man de där varma kvällarna, där kylan kan botas med en tunn jacka och man betraktar allas ansikten i vackert motljus. Man saknar eftersom det just nu är så långt borta, så onåbart och försvinnande, som det bara kan bli. Ångesten för att den senaste tiden inte riktigt kommer att arkiveras i ens huvud och etsa sig fast. Det suddas ut och så mycket förblev ogjort. Just för att nu är tiden då man inte kan ändra på hur sommaren blev. Allt är över och återkommer om en lång (men samtidigt så himla kort) tid. 

Jag gjorde upp en eld för dig
Och nu brinner hela skogen
...