_____________________________________

Och vem tror på evig kärlek?
Ja, vem tror på den nu?

Hur kan dom tro på evig kärlek?
Hur kan dom tro på den nu?

Hela familjen åkte till Lindgården för att fira att det var tjugo år sedan mamma och pappa gifte sig (de åt sin bröllopsmiddag där också). Tänk, tjugo år tillsammans, i ett enat liv. Så mycket de har upplevt ihop och så många stunder de har att minnas. Så nära de måste vara, känna varandra till det yttersta och borde inte alla samtalsämnen vara slut för länge sen? Det känns som att jag aldrig kommer att gifta mig och skaffa barn och hus. Alla kan väl inte vara menade för sånt?





Nu när man ser sitt slut på att bo hemma så kan jag nästan uppskatta tiden jag får spendera med familjen. Jag brukar tyvärr se dem som utfyllnad i huset, någonting som måste existera för att undvika totalt kaos och vi brukar inte dela många ord. Och jag har alltid hatat att jag gör mig så svår att nå. Idag pratade vi. För att vi ville och för att vi alla hade min utflyttning i baktanke. Det kändes fint, och ovanligt för att de nådde fram så bra.
 




Allting var så där otroligt dyrt så jag nästan fick ont i magen när notan kom, även fast jag inte betalade någonting. Jag bara tackade och tog emot; oxfile för att jag aldrig smakat det och världens godaste chokladefterrätt, chokladtrilogi:



Efteråt gick vi en kall men mysig promenad genom innerstan och fan vad jag älskar innerstan med alla rosor och gränder och kullerstenar och låga hus och nästan bilfria gator.







Himlen var vacker och för tjugo år sedan hade det varit dåligt väder utom när solen skulle gå ner, då bildades tydligen en oförglömlig solnedgång.

-Allting involverar så många val och möjligheter och inget känns helt rätt. Det är nu allting avgörs. Nu är det upp till mig att lyckas eller misslyckas. Att krossa eller bli krossad och vinna eller förlora-

Imorgon åker jag till Östergarn för andra gången i sommar och stannar helst till tisdagen. Det blir en räddning från mig själv.

Vi skulle stjäla allt
och slänga bort det igen
nu finns det inget värt att stjäla
men du -
du sätter höstsolen i eld

Som så många gånger förr satt Edit och jag i hennes kök, med varsin kaffe och muffin. Nån timme senare förflyttade vi oss till hennes rum och bara pratade av oss, och lyssnade på musik såklart. Och när jag kom hem, avpratad och nöjd, slog det mig så tydligt att snart är det inte alls lika självklart att bara åka hem till hennes stora vita stenhus med de tjocka väggarna och dom högljudda hundarna och den fina tjejen med rött hår.



En sån fast och trygg punkt i tillvaron som alltid har funnits ända sedan jag flyttade till gotland och alltid varit redo att ta emot mig. Till hösten bor hon i hemse och jag i stan och det är många mil emellan oss istället för tre kilometer och det känns. Hur många människor jag än träffar på i livet är det omöjligt att bygga upp en lika nära relation som man har till dem som har varit med från början.



Linn & Dennis & Zelda gjorde ett besök hos oss. Imorgon beräknas bebisen anlända (jag fick känna en liten fot sparka genom Linns mage på mina fingertoppar) och nästa gång jag träffar dem har jag blivit moster. Det är så himla stort och ingenting blir som förut egentligen. Jag kommer inte att få ha min syster för mig själv på samma sätt, även om det såklart blir otroligt spännande att bli moster.





Igår steg hela familjen upp tidigt för att ta morgonfärjan till fastlandet och Uppsala.



Min fina kloka farmor fick sig ett besök. Jag vill definitivt bli som henne när jag blir gammal. Varje dag tänker hon på vilket fantastiskt liv hon har levt, "med fyra fina friska barn och tio välbegåvade barnbarn och nu även ett litet barnbarnsbarn" och på kvällen innan hon somnar går hon förbi ett foto på min farfar och tackar honom för att de utgjorde en sån bra kombination och att han hjälpte henne till ett sånt innehållsrikt liv med många älskvärda minnen. 











Sen mötte vi upp mormor och gick till kyrkogården.





Morfar som jag aldrig fick träffa och min älskade farfar fick varsin blombukett. Minnen bleknar men de starkaste är fortfarande lika klara och även om saknaden avtar år för år så kommer den aldrig att försvinna.







Efter fika hos mormor (och ett besök i hennes källare som resulterade i att Hugo fik en gammal lysande jordglob och jag fick ett vackert kamerastativ) och ett alldeles för kort IKEA-besök åkte vi hem igen. Vi såg två Moa-bilar.





Jag bara väntar. Jag vet knappt på vad men jag väntar iallafall. Margot and the nuclear so & so's är mina nya älsklingar och låter ännu bättre med regn utanför fönstret.
 
Energin är borta för idag åtminstone. Jag tänker på att jag vill börja om en aning och gå på gator där jag aldrig gått förut. Någon kväll tänkte jag på att jag skulle vilja resa runt i USA. Bara jag. Utforska och bygga upp helt själv. Och den tanken återkommer ständigt. För människor är obegripliga. Det går inte att lära sig människor

och alla är vi ensamma.

Och du sa: "även om jorden slutar att snurra så fortsätter vi, åtminstone några varv till"

Just nu handlar det mesta om att känna och allting förändras stegvis, lite i taget. Drastiska förändringar är ganska skrämmande, när hela tillvaron vänds upp och ner och man går vilse i sig själv.

I tordags, innan jag skulle inleda ett nattpass, tog Erik och jag en glass på glassbaren och pratade i någon timme, mest om framtiden. Det var länge sen jag såg han och när vi åt var det stekande varmt, han i jenas och jag i blommig klänning. Just nu blåser det så mycket att jag tvingas höja musiken för att höra.

Helen och jag åkte och badade i Hejdebybrottet för några eftermiddagar sen. Vi simmade mest och betraktade människorna som var utspridda så långt ifrån varandra som möjligt runt brottet. Så svenskt. 







Och efteråt gick vi en promenad i fole bara för sakens skull. Det var sig likt även efter flera år och många promenader senare. Någon gång på mellanstadiet fick hela klassen alltid börja dagen med en promenad precis där, varje måndag. Då gick Helen och jag där och pratade om vad som helst, precis som vi gör nu nästan tio år senare.





Jag blev bjuden hem till Carro på fest och jag kom dit två timmar tidigare för det var, som vanligt, alltför länge sedan vi sågs. Det blir alltid så och det borde vara så enkelt att åtgälda men det är som att man så sällan tar sig tid. Det är dåligt men vi reparerade i allafall de många dagarna sedan sist vi sågs genom massvis med prat. Lite senare anlände de övriga gästerna och vi pratade och skrattade och åt supergod mat ute på altanen medan regnet öste ner utanför.















Han som jag hamnade bredvid fyllde regelbundet på sitt lilla glas med den starka spriten och hans röst blev bara högre och högre och han pratade bara mer och mer. Faktiskt så sa han vettiga saker om att man måste våga för att vinna: "Gör bara din grej och vad det än är, bara du vill det tillräckligt, så kommer du att lyckas och nå målet"







Igår kväll tyckte Carro och jag att det var dags för att bli fulla och ha så roligt som bara vi kan ha tillsammans. Vi åkte in till stan och tänkte hålla till i Carros storebrors lägenhet eftersom den var ledig men när vi stoppar nyckeln i låset märker vi att vi låser dörren istället för att låsa upp och Henrik var uppenbarligen hemma över helgen. Han blev lika förvånad över att se oss där som vi blev över att finna honom där, yrvaken. Vi shottade iallafall och drack öl, vin och cider. Så som det ska va.







Runt halv tolv begav vi oss ner mot innerstan och jag kände för att dansa mig svettig till värdelös musik men när alla stockholmare är här kostar det plötsligt trehundra kronor för att få göra det. Vi gick runt mellan krogarna och pratade med människor istället vilket också var väldigt mysigt.

Klockan åtta idag väckte Minna mig, hon gav mig iallafall fem timmars sömn och jag kan inte bli arg på henne.

Ikväll kommer syster Linn och Dennis över på middag. Jag ska pussa på hennes jättemage och prata med den stora bebisen där inne. Nästa vecka tror jag att det föds en kille. En Benjamin eller Jonatan eller Gabriel.

Det börjar mörkna relativit tidigt på kvällarna nu utanför mitt rum, vilket för första gången känns fint. Kanske är jag färdig med sommaren eftersom det har varit så mycket sommar denna sommar. 

I lördags kom ovädret och regnet sköljde bort alla planer. Klara och jag tänkte om och åkte in till Visby istället för till stranden. Vi vandrade kullerstensgator fram och jag kände bara hur mycket jag ville att hon aldrig skulle försvinna ur mitt liv. Det blev strömavbrott överallt och vi sprang skrattandes och skrikandes några hundra meter till bilen med åska, blixtar och ösregn runt omkring oss.



Till Östergarn åker jag om jag vill slappna av helt och hållet. Det är nästan det underbaraste stället på jorden och det finns inget bättre än att stanna där i några dagar varje sommar. 
(en liten paus från allt kaos)
Ibland gör vi ingenting, ibland gör vi vad som helst och vad vi än bestämmer blir det hur bra som helst. Så även denna gång. Såklart tar dagarna slut alldeles för fort.









Att det kan vara så underbart fint att:

- få köra en grå cab med Klara i framsätet och prata igen flera år på en timme, dela tankar och minnen. Vi pratade högt för att överrösta vinden som uppstod och jag körde lite långsammare än vanligt för att få prata lite längre med bara henne för hon gör mitt hjärta varmt och mig så levande. 









- åka runt en hel dag, stanna bland annat vid ett kalkbrott och bada för att sen dela en hel vattenmelon på tre.









- att diskutera musik med en kille och komma fram till att vi gillar så mycket lika. Till min Morrissey-tröja sa han förvisso bara " du borde inte ha en sån tröja, the Smiths var bra, Morrissey tål jag inte". Han skrev upp fem namn på band som jag skulle lyssna på, i kanten på en tidningssida som jag rev av och la i fickan.





- dricka rosévin framför en brasa, äta nötter och spela kort och bara vara och skratt kan nog vara den mest oslagbara medicinen någonsin.







Åkte hem mitt i tisdagsnatten och kände mig tom, lyssnade på en bränd skiva med Bright Eyes och Monsters of folk för att döva känslan. Tonerna fyllde bilen och jag kom på att jag tappat dom för en tid men texterna och melodierna har satt sig i mig och jag sjöng vartenda ord tillsammans med Conor.



Jag duschar kallt och äter fruktsallad till frukost. Längtar efter att dricka chapel hill tillsammans med er och kommer på mig själv med en längtan till hösten också, mest kanske bara för att få den överstökad eller för att den innebär något nytt.

Det är så fint med syskonbesök.  



Speciellt med tillhörande flickvän:
Denna varma Sara med den kalla hårfärgen som jag har tyckt om från första början och tycker mer och mer om för varje gång vi träffas. En sån person som man inte kan ogilla och som inspirerar. Det borde finnas fler såna och det finns det säkert, synd bara att jag inte träffat flera.



När de lämnat Gotland lämnar de samtidigt ett litet tomrum. Det är nästan alltid för många mil mellan oss och det gör en aning ont eftersom avståndet så sällan minskas. I oktober får jag iallafall radera avståndet i två veckor i ett okänt land.



Och vi grillar och solar och går barfota och dödar myggor och lever livet. Jag lever verkligen på sommaren. Ler dubbelt så mycket och ser fram emot varje dag, vill inte vara utan en endaste av dem. Vintern är bara utfyllnad i ett halvår i väntan på sommaren för mig. Det är en ofattbar kontrast men som ändå måste existera så man riktigt ser och känner allt det fina just nu.  

Vaknar alltid runt åtta på morgonen. Det är för tidigt fast samtidigt är det så vackert att solen är uppe då och strålar in genom det öppna köksfönstret och då glömmer man att man har vaknat för tidigt och tycker det är bra istället, bra med en hel lång dag framför sig att fylla.

Det blev trettio grader på mitt rum också. Till Östergarn åkte vi denna gång när värmen nästan blev outhärdlig även fast jag älskar den och i mer än två timmar svalkade vi oss i havet och det var bland det skönaste hittills.  







Helen hade med sig vattenmelon och jag skulle kunna leva livet ut på det. Vi åkte till mig efteråt eftersom mitt hus bara innehåller en lillebror och inga föräldrar för tillfället och det känns fritt, nästan som en försmak på hösten.

---

Dom som en gång levt i mitt liv har jag så svårt att göra mig av med. Jag vill inte tänka på dessa men varje dag är dom i mina tankar. Allting vi gjorde och alla minnen vi skapat flimrar förbi och alla ord ni sa till mig som jag trodde på då men som jag nu insett bara var tomma ord kommer tillbaka. De som en gång (måste ha varit för en oerhörd evighet sen, så avlägset som det känns) betydde allting känner jag ingenting för idag. Hur gör man för att sluta tänka på dem som sårat?

Lyssnar på Oskar Linnros och Shout Out Louds. Från och med du och Tonight I have to leave it går om igen och det är så fint. 

Det handlar om att finna balans, och harmoni. Balanserar och letar och det ska gå.   

Vingklippt ängel blir sträckläst på kvällarna och mornarna och den är vacker och ger perspektiv och gör en ganska tacksam för att man faktiskt har levt så lätt och såklart man vet det men ändå inbillar man sig att man har det svårare än alla andra.

I början på detta år trodde jag att bara jag fick en du så skulle allt lösa sig och jag skulle bli hel. Nu känner jag mig glad som bara har mig själv. I början på detta år var jag en helt annan människa. Och i början på gymnasiet visste jag ingenting. Tänk om man hade kunnat se hur de tre åren skulle bli. Då hade jag aldrig vågat leva mig igenom dem.
 

Det var trettio grader varmt och jag och världens bästa Helen var i Åminne och lät solen bränna oss. Ibland behövs det inte så mycket mer för att få en känsla av att:

Nu kan det inte bli bättre, nu är det fulländat.

När det är enkelt behövs inga storslagna förväntningar och då är det så lätt att överträffa och med dig blir det alltid bra.  



















Vi åkte tillbaka i tiden som vi så ofta gör och det känns så underligt att allting som skett var så fruktansvärt länge sen, så många år som verkar ha snabbspolas på högsta möjliga. Många människor som försvunnit ut våra liv och aldrig kommer tillbaka. Fan vilken befrielse. Vi gick samma väg som så många gånger förut för mellan sex och tre år sen. Jag skulle aldrig återvända på riktigt men ändå ser jag ofta tillbaka på det som var. Och ändå skulle jag inte vilja ändra på någonting egentligen för då skulle inte allting vara som det är nu.    
 
20:10

Håll fast vid sådant som verkligen betyder.
Jag håller fast så hårt jag kan, tills det gör ont.

Igår runt halv två över en fika: Välkommen till Tunnbindaren 6, nu är det erat.

När man jobbar så uppskattar man sina lediga dagar till tusen, till miljoner, så denna snygga varselse...



... och jag...


... åkte till Åminne, köpte en pastasallad och delade på den



Funderade på att köpa en trekant också men vi köpte bulle och wienerbröd istället



Vi badade, solade, fotade och pratade massvis. Det hör till och det ger oftast så fruktansvärt mycket





Åkturen fortsatte sen till Hejnum och hem till mig för tillagning av supergod och superimproviserad middag









Jag samlar på mig bra dagar från denna sommar. Så himla fint, jag vill ha den här sommaren året runt.

Morgondagen bjuder på hyreskontraktpåskrivning, inhandlande av bland annat böcker (jag fick femhundra spänn på Bokia av farbror i studentpresent och jag saknar att ha en bok bredvid mig så jag gillade den presenten väldigt mycket, jag kommer aldrig för mig att köpa böcker annars) och ett tjugotimmars jobbpass. 

Jag blir bara blondare och blondare och brunare och brunare. Och lyckligare och lyckligare. Det är i princip ingenting som saknas nu. Just nu älskar jag varje sekund av det här livet, mest på grund av de människor som bildar innehållet. Det är en ganska oslagbar känsla, speciellt när allting för en tid sen handlade om att inte tappa taget, att inte ge upp.

Jo förresten, det enda som saknas är att stå längst fram och skrika sig hes under en ljummen festivalkväll. 

Inleder med R.I.P mina bästa solglasögon någonsin. Dom har i och för sig varit ur funktion i en vecka nu...



Och avslutar med ingenting. Jag är för slut för det.

På marken i USA låg jag i flera timmar, under mörk himmel som var täckt av fyrverkerier. Vi firade Fourth of July och det var bra tider. Riktigt bra. Alla var lättsamma och jag vill tillbaka för det kunde inte vara bättre. Precis idag var det två år och två dagar sen.

Jag kan ännu inte släppa det, den resan var så fulländad.



Min lilla kusin var på besök igår. Ikväll ska jag hem till Linn & Dennis. Så jag får blogga på jobbet. Fullt upp fullt upp! Inte på jobbet alltså, men allting utöver jobbet är fullt upp.

Sötnöten och jag träffades äntligen igår, för första gången på en måndad. Jag fick bada på Tofta för första gången i mitt liv och efter nära fem timmar på stranden drog vi in till Visby igen och åt en sen middag på strandpromenaden i vackert solsken. Hur mysigt som helst!











En obligatorisk runda i botaniska







Eftersom jag inte kan minnas en enda solnedgång jag sett så tänkte vi försöka se denna



Vi ser en person vi känner och springer innanför muren och pratar lite och när vi kommer ut ser solen ut så här...



Idag har jag stekt i solen på Östergarnslandet i några timmar och tagit en fika hos Klara och resten som bor ett par hundra meter från stranden. Och åt nyss utomhus för första gången här hemma detta år. Det är ju otroligt hur bra man mår på sommaren jämfört med vintern. Låt denna sommar aldrig ta slut.

I torsdags blev det en otroligt spontan utgång. Alexandra Sebastian Viktor Emelie Tom & Jag satt på ringmuren på kvällen och drack. Det var fint och sen blev det cykeltur ner till Hamnplans sommarinvigning där jag hade lyckats fixat några gratisbiljetter av en snäll kille. Fullt med folk och inte många gotlänningar, mest stockholmare och engelsktalande människor.

Sov i väldigt några timmar och klockan elva mötte jag upp Sara och hennes syster Emelie för att gå till The Studio och ta "modellbilder". Ogillar hela konceptet egentligen men det var riktigt roligt. Och kostsamt. Tvåtusen kronor och jag fick elva bilder. Såklart de blåser en ganska rejält men jag orkar inte bry mig, det får bli ett dyrt sommarminne från sommaren tvåtusentio. 























Söta Systrarna Sjöstedt



Det var meningen att jag skulle följa med ut och fira nyfyllda artonåringen Sara senare på kvällen men jag hade ingen energi så jag åt lunch med dom innan jag åkte till Fornsalens gård för att bevittna ett liveframträdande från Hedvig & Edit som spelade på singer songwriter-festivalen. Jag blir lika imponerad varje gång, fy fan va bra dom är och Edits låtar är så himla fantastiska. Jag bara längtar till en skiva släpps. Tills dess får jag hålla till godo med tre underbara låtar på en singel. 

Dom två senaste dagarna sammanfattade i tolv bilder.

























Jag har hunnit med ett lugnt nattpass på det och en kubbmatch Hejnumtjejer versus Hejnumkillar så det har varit bra dagar. Nu är det en liten långledighet som gäller. Nästa vecka är det jobb alla dagar utom torsdag så nu ska jag vara så ledig jag bara kan.

Nyss så blev gårdshuset Helens och mitt i nio månader. Känns toppen och det gör att jag inte längre fasar inför i höst. "Detta kommer nog att bli jättebra" trodde hyresvärden. Vi tror detsamma.

Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra
och aldrig längta hem

Det som har varit har varit. Jag har svårt att fortsätta på det, det har haft sitt avslut. Det var fint och det räcker. Ser framåt, ser fram emot.