Damn be this wind is still moving on in to the bones and the bed of my soul
-
Söndagar har blivit veckans avskedsdag. Mobilen väljer bara de sorgsnaste låtarna till mig, som The funeral, No one would riot for less och I will posess your heart. Det gråa genomsyrar mitt inre, försöker dra ner mig men så fort jag får upp den alltid för tunga internatytterdörren möts jag av så himla mycket leenden och värme. Dessa människor förstår jag inte hur jag har kunnat klara mig så länge utan.
-
-
Joakim hälsade på över en helg och vi hade så mysigt med bio, promenad, dans och mat. Finaste killen. Det är som en aldrig sinande ström av saknad som bara försvinner när han är verklig. En ibland evighetslång väntan som på något sätt aldrig har spelat någon roll så fort jag får lägga armarna om honom.
-
-
För att lätta upp denna månad ytterligare såg jag Jacob spela med sitt talangfulla band Sleeping Fools på Södra Teatern:
-
-
Han sjöng och spelade helt otroligt och var så bra på scenen.
-
-
-
-
-
-
-
Efteråt denna kalla tisdagskväll blev vi guidade genom smultronställena på Söder.
-
-
-
-
En helg på Gotland för några veckor sen såg ut så här:
-
-
-
-
Fick bevittna Joakim som militär. På Gotlands kallaste plats. Dubbla jackor och Rogers pipa värmde mig.
-
-
Uppsala fick sig ett besök i helgen och ännu en konsert förgyllde det påbörjade vintermörkret. Storebror Sebbe spelade bas i Dinah Wants Religion på klubben Hijazz och han gjorde det riktigt bra.
-
-
-
-
"Jag tycker om att vara full"
-
-
Sen blev Christian för full och frågade mig "Vilken sorts Sebbe känner du?" "Jag känner egentligen ingen Sebbe alls" sa jag och reflekterade sen och kom fram till att det stämde ganska väl. Han var sentimental och arg för att vi syskon inte ens känner varandra på riktigt och jag tänkte bara att han hade rätt. Att en flytt till Gotland för sjutton år sen kunde ställa till med så mycket. Dela upp syskon och låta oss bli som avlägsna släktingar till varandra. Något slags slöseri. Han kindpussade mig och Hugo iallafall och sa att han var glad över att vi var där tillsammans. Söta brorsorna.
-
-
Innan vi drog till Hijazz satt vi hemma hos Christian i andra änden av stan och drack. Och pratade om förbjudna saker jag fortfarande inte har kunnat smälta.
-
-
-
-
-
-
Fallen Trees spelade som avslut. De var otroliga och efter det var det en trött men vacker promenad i Uppsalanatten i jakt på folköl till efterfesten. Jag kom hem efter fyra någon gång.
-
-
-
-
-
Christian lånade ut böcker till mig och tyckte jag skulle plugga konsthistoria och litteraturvetenskap nästa år. "Du kan aldrig bli nyskapande om du inte redan vet vad som har gjorts"
-
-
Idag när jag skulle gå till mormor kunde jag inte låta bli att gå förbi Norrtäljegatan där jag bodde när jag var liten. Såg lekparken och minns nästan hur jag älskade att cykla runt runt runt med Hugo och min första kompis Linnéa på dom där trampcyklarna i ring. Nu var inte ett enda barn ute och lekte.
-
-
När jag kom tillbaka till Tollare var det julmysigt på första advent.
-
-
Jag antecknar huvudets kletiga tankar i min lilla svarta bok med sköra sidor. Skriver nästan bara när tillståndet är ostadigt, för att skapa någonting ur det.
-
-
Det oändliga konturlösa i hundratals vita nyanser. Går molnen i ide dom också? November bjuder på den mest menlösa himmelen någonsin och på torsdag är det december. Det är som om livet plötsligt lättar bara för att datumet ändras. Och bussfönstrena försöker gömma omvärlden för mig genom smutsiga regndroppar. Jag skymtar krossade busshållplatser och genomborrade anslagstavlor. Börjar kunna allting utantill. Mekaniska människor som verkar ha glömt hur man andas, suckar tunga suckar i utbyte. Det handlar om att bryta sig loss, innan livets gråskalor gör oss blinda. Ser mörkaste svart och ljusaste vitt utan mellanting. Slutar ifrågasätta, växa fast, kedjas ihop med ständig vardag som räcker hela veckan medan år staplas på år.
-
-
Och det är evigt krig i en värld som har spårat ur. Hittar aldrig balansen igen och jag tänker att sju miljarder människor är sju miljarder för mycket.
-
När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen för vi lever alla med känslan att falla och vid tomhetens botten står vi på toppen
-
En penna som leker över papper
Hjärtat blundar
Blicken dunkar
Rad efter rad
Mörkret målas en nyans svartare
Klockan vägrar sluta ticka
-
-
Mitt höstlov har mest inneburit fina människoträffar. Alldeles för mycket pipa och alkohol och alldeles för få sömntimmar.
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Födelsedagsfirande, med storasysterbakad kaka och underbar familj.
-
-
-
--
-
-
-
-
-
-
Hur otroligt skört allting är, hur allting kan krossas så hårt på en enda kväll.
Som spindeltrådar och våra ord och handlingar är vassa saxar.
Klipp klipp.
Slut slut.
-
Och hur det kan skava så fruktansvärt i hjärtat att enda utvägen verkar vara dom där tårarna.
Tårar mitt i natten. Tur att din hand kramade min, annars hade jag skakat så mycket att jag inte skulle vetat vart jag skulle ta vägen. Men du höll mig kvar på jorden.
-
Saker man säger på morgonen efter en klarvaken alkoholfylld natt.
Saker man blir skrämd av, tar tillbaka, bara efter några timmars sömn.
Månaders uppbyggnad av gemensamt liv var nära att raseras på några minuter.
Och en lördagsförmiddag, ännu mera tårar som spelar över kinderna.
Färgar dem med svarta mascararänder.
Jag har alltid hatat att gråta när någon ser.
-
-
Och reflektioner.
Så många, så dåliga på att hantera livet. Snurrar in det, trasslar till det. Ser hopplöshet istället för möjlighet. Patetiskt pessimistiska. Ramlar ner i avgrunden. Famlar efter ljuset. Svarta tankar som aldrig ljusnar. De som inte tycks ha någonting verkar lyckligast och de som har allting tycks ha stirrat sig blinda och olyckliga på samma punkt. Stampar med blicken. Väntar på räddningen utan att be om den. Det är allas fel utom mitt.
-
-Det är människors ständiga jakt på lycka som förstör för glädjen som kunde ha varit.
-
-
