Tiden bara håller på och den frågar aldrig, tiden bryr sig inte om hur gick det
Melbourne börjar äntligen tina upp. Och jag längtar hem. Ibland. Till ett kallt, snöigt vintersverige. Snötäckta hus och gråa, hala gator. Julpynt som gör sig synligt när mörkret faller tidigare och tidigare. Baka julgodis, äta julmat. Hämta en gran från skogen dagen innan julafton. Lyssna på julmusik. Om ett år ska jag komma hem lagom till jul.
Ibland kommer den där oundvikliga hemlängtan. Den slår aldrig till kraftigt utan kommer smygande. Även fast jag vet att jag är flera hundratusentals mil bort från hemma får jag aldrig panik. Det är mest som att någonting ledsamt och sorgset sätter sig i bröstet på mig. Får mig att tvivla även fast jag är övertygad om att jag gör rätt.
Har det bästa av två världar men det svider i hjärtat när de två världarna är så långt bort ifrån varandra.
Och fast jag vet att det inte kommer hjälpa, bara göra allting ännu mera påtagligt, smärtsamt, bläddrar jag igenom bilder på Gotland, på vännerna och familjen. Den eviga lilla självplågaren.
Det händer inte så mycket i mitt liv här. Det går på rutin och det är okej. Jag jobbar och har en ständig nedräkning till helgen i mitt huvud. Är borta från hemmet runt tolv timmar varje dag. Ledig varje fredag, går ner till affären och köper sprit och cola och någon gång under den tidiga kvällen är vi lite förlorade i fyllan. Tar en taxi till närmaste vännerna eller tåget in till stan för att leta oss fram mellan barer i ett eskalerande alkoholrus och flera cigarettpaket per kväll eller så stannar vi hemma och äter fish and chips och delar på nästan två flaskor alkohol. Upprepa lördag.
För några veckor sen var vi på skandinavisk marknad och jag köpte dyra mackor med räkor och rödbetssallad och chips och o'boy och julmust och förundrades över hur jag befinner mig i Australien eftersom jag är trött på Sverige men så fort Sverige kommer till Australien blir jag hur lycklig som helst.
När jag skriver detta är klockan ett på natten till söndag. Har druckit två drinkar utan vidare effekt annat än en två timmars tupplur. Nu är jag klarvaken med blanka ögon och Pearl Jam strömmar tyst ur datorn. Han andas tungt nära mig. Gör mig trygg men känner mig ensam. Utan gatlyktan som alltid skiner starkt genom fönstret skulle det vara kolsvart vid det här laget. Jag blickar bara framåt och framåt men kan inte föreställa mig vart jag skulle vilja stoppa. Vill bara framåt och få livet överstökat fast samtidigt får jag på riktigt panik när jag tänker på att jag en dag inte kommer få vakna upp och gå och lägga mig vid hans sida.
Jag ville aldrig bli beroende av någon eftersom man inte kan lita på någon i denna värld men nu är det för sent och det naiva blandas med det realistiska.
/En dag kanske det inte kommer att vara vi två
Vill faktiskt att det ska vara vi två för alltid/
Det är mest samhället jag vill bort från. Ett samhälle som snurrar intensivare och intensivare, som vattnet ner i en virvel i handfatets propp utan något egentligt stopp. Och jag förstår inte hur folk orkar kämpa för en bättre värld som jag har gett upp hoppet om för länge sen. Så länge människan finns på denna jord kommer den aldrig att överleva.
Så länge någon tjänar pengar på jordens undergång är den inte speciellt nära.
Hela livet är en enda lång popularitetstävling. Utsidan betyder mer än insidan. När idealet är så tydligt, vem säger att man kan vara nöjd även fast man befinner sig utanför boxen? Även när vi säger att vi är nöjda vill vi ständigt ha mer. Letar efter perfektion livet ut och jagar lyckan även när den ständigt omringar oss.
Det finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället och jag vill inte vara med längre.
