_____________________________________

Året som gått; en årsresumé av tvåtusentio 

Januari firades in och det blev aldrig så bra som förväntat. Denna månad innehöll allt för mycket sjukdom, nästan halva januari missades. Fast ändå, jag minns ett vackert januari. Pudersnö och solsken, fika på Hedbergs. Panikkänslor inför att få avsluta sin sista termin i skolan men samtidigt så skulle det bli förbannat skönt.





Februari passerade nästan obemärkt förbi. Det var de vanliga människorna, det vanliga upp och ner-humöret, det vanliga vintervädret. En klassresa till fjällen var det som utmärkte denna månad. Jag och min halsfluss och de dagliga tiotal pillren. Sjukdomen som började ge med sig när hela klassen redan varit i fjällen, där uppe i Tärnaby, i någon dag. Jag kvar på Gotland, flyger upp själv i efterhand. En helt fantastisk resa när jag väl kom dit och faktiskt gjorde klassen hel. 





Mars blev utgångarnas månad. Vi kunde gå ut två kvällar varje vecka och det fanns liksom inga begränsningar. När vardagen kändes lite för grå kunde man antingen tänka bakåt på de senaste festkvällarna eller blicka framåt med förväntning. Våren började anlända, mer efterlängtad än någonsin. Jag längtar tillbaka till de där spritfyllda kvällarna (och även de utan sprit) på Terra Nova. Utan gräns, utan stopp. Jag sökte även till folkhögskolan med fotografisk inriktning och då fick jag börja planera upp två framtida vägar inne i huvudet. Att jag sen inte kom in är ju en annan femma.
Jag åkte till Uppsala och som vanligt det var befriande att inte andas gotländsk luft för ett tag.





April bjöd på en underbar studentkryssning med världens finaste klass och fest utan slut i över ett dygn. Lammungarna anlände och det är så mycket vår det kan bli då. Jag hade den bästa påsken i mitt liv med finbesök från Uppsala och hur mycket krogendans som helst till sent på natten. En praktikperiod med funktionshindrade utvecklade mig väldigt mycket och livet lekte sig fram så där som det kan göra ibland.





Maj innehöll studentförberedelser och "fan va vi är nära nu" - känslor. När studentmiddagen med föräldrar, syskon, lärare och hela klassen inföll så gick det inte riktigt att förstå att det var vi som skulle fira att alla våra skolår var till ända. Vi gick på bal och jag hade införskaffat en egentligen alldeles för dyr klänning för över tvåtusen kronor. Balen blev så jäkla bra att allting kändes som en dröm. Kortége i en båt med tre fina människor och mingel, middag, alkohol och barfotadans tills kroppen var helt slut...





Juni var en fantastisk månad med först den självklara studenten, en av livets mest minnesvärda dagar. Champagnefrukost och vagnsåkande med dånande musik över hela Visby och klassdanser och total lycka. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Dagen efter var det dags för studentmottagning och även det var oerhört lyckat. Somliga personer mår man så himla bra av att spendera tid tillsammans med. Mitt sommarjobb visade sig vara perfekt för mig och jag älskade det. Jag tog även med Helen till Uppsala och det var så jävla bra.  





Juli är alltid en fin månad och så även denna. Mamma och pappa firade tjugoårig bröllopsdag och vi åt på Visbys finaste restaurang och promenerade runt på gatorna efteråt. Uppsala fick sig ett besök igen, en snabbvisit denna gång och jag badade hur mycket som helst i Östergarn bland annat. Mitt kära Östergarn där jag alltid kommer att föredra att spendera mina sommardagar. 





Augusti var månaden då mitt första syskonbarn föddes. Från första stunden jag såg honom kände jag hur otroligt älskad han kommer att bli och hur mycket av min kärlek jag vill ge honom. Vi badade ännu mera i det augustivarma vattnet och mot slutet av månaden var det dags för inflyttning i stan. Då kändes allt otroligt bra.

 



September bjöd inte på så mycket mera än lite fester och liksom det nya livet. Egentligen bjöd det också på en romans som jag avledde efter några månader och jag reflekterade mest över alla dumma beslut man fattar genom hela livet.





Oktober är alltid lika med födelsedag och denna födelsedag var en helt vanlig sådan. Livet fortsatte med jobb och egentligen inte så mycket mera. De panikartade känslorna började komma krypande och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra för att tysta ner dem. Också denna månad krånglade sig en ny romans in som även den blev ganska kortvarig men samtidigt inte.  





November var inget speciellt. Jag har aldrig gillat just november, mycket på grund av det gråa vädret och den dystra stämningen genom hela månaden. Kallt ute, kalla känslor. Alexandra flyttade just när det har börjat kännas helt naturligt att träffas när man har en ledig stund över.  





December var en oerhört blandad månad. Vissa dagar var livet det härligaste som fanns och jag kunde uppskatta varenda liten sekund och vissa dagar trodde jag inte att jag skulle stå ut. Hjärtat dunkade så fort och jag hann inte med. Tårarna kunde komma helt oförberett och jag kände mig inlåst fångad instängd i mitt eget liv. Trots detta bjöd december på en väldigt fin jul och många galna utekvällar.

En fredagskväll ringde mamma. Hon sa att hon ville framför en dålig nyhet och när människor säger sådant till mig är det tusen hemska tankar som hinner snurra runt i huvudet under några sekunder.
"Luddie hittades död på vägen imorse", sa hon till slut. Fina älskade katt. Tårarna började rinna och jag kände ett sånt starkt hat mot den som körde på henne, utan att ens bry sig om att stanna. Det är någonting som saknas här just nu och som alltid kommer att saknas. 







Världens bästa Bright Eyes släpper skiva den femtonde februari. Jag hade helt gett upp hoppet om en antagligen sista skiva men nej, när man slutar hoppas så är det då allting händer. Nu håller jag tummarna för att jag en dag inom en snar framtid får stå framför Conor och sjunga med i hans låtar med en sannerligen total känsla av eufori.



De sista veckorna innan jul fick jag sån hemlängtan alldeles för ofta och trettioförsta maj hade aldrig känts så avlägset. Jag tog bussen hem en eftermiddag och gick i en timme. Välkomnades av katterna och ett varmt, tomt hus i Hejnum. Mamma och jag lagade middag och Hugo och jag såg på film. Home sweet home.





Alla dessa helger. Dessa lördagar som dricks bort, dansas iväg, skrattas undan. Två timmars sömn och alldeles för mycket söndagsångest. Jag försöker alltid fly den genom att åka till Hejnum. Den lindras men går aldrig att undkomma. 

På juldagen var jag på Wisby Strand tillsammans med fler än tusen personer under samma tak. Det skreks, sjöngs, dansades och jag betedde mig som en idiot. En alldeles för full idiot som knappt minns någonting av kvällen. På annandagen var jag på Hamnplan. Jag körde en repris av föregående kväll. Förlorades i dimman och det kanske var lika bra. 









En tisdagskväll åkte jag hem med hela familjen endast för traditionsenligt midvinterblot hos Erik. Det var mysigt som alltid, även fast alla nog var lite för trötta och jag dog lite inombords när det var dags att gå upp några timmar senare och jobba, även fast barnen där jag jobbade är helt underbara.













Advent passerade, en efter en. Och så var det helt plötsligt julafton. En bra sådan, som alltid. Jag tog ett jullov och sa att jag skulle resa bort fast det var osant. Jag ville bara koppla bort från jobb och umgås med mina fina syskon. Baka julgodis, bara mysa runt i raggsockor och gå iskalla långpromenader.







Alltid när ett år har gått blir man alltid lika chockad. Var det inte detta år som skulle bli det bästa i mitt liv hittills? Och det har mest passerat, även om riktigt underbara ljusglimtar finns att se tillbaka på. Precis som alla andra år. Vissa år innehåller lite mer gråa dagar än andra men det finns alltid fantastiska stunder att minnas. 



/Det känns som att jag har vinter i hjärtat och alla portar är stängda för mig/

Allas liv bara pågår där utanför och

en lördag ganska nyligen blev det ett sånt himla mysigt kalas hos Unn:















Klockan fem på morgonen var jag hemma och då var det helt plötsligt första advent. Advent behöver inte innehålla något mer än en fin middag med familjen, det behövs så lite för att göra det fulländat. Och så var det Gabriels första advent och jag blir bara mer och mer fäst vid honom. Han övar på att skratta, hålla i ens fingrar och stoppa saker i munnen. Ibland blir jag avundsjuk på bebisliv.





Kunde inte låta bli att älska snön som hade fallit i veckan. Det var så vackert att vakna med den utanför fönstret och visst, det var knappast tal om att cykla men varje dag efter jobbet gick jag hem i kylan med singlande snöflingor omkring mig. Det var omöjligt att inte le.













Senaste fredagen, efter en lång dag med de små ettåringarna, mötte jag upp Hugo och så gick vi till Isola Bella och delade på en pizza. Tidigt på morgonen satt vi på båten på väg till Stockholm och en mångmiljonlägenhet på fjärde våningen. Farmor fyllde åttiofem och fyra generationer samlades.









Fyra glas vin, tal, skratt, kamerablixtrar, samtal, minnen.

---

På kvällen, efter en timmes taxiresa, befann vi oss i underbara Uppsala. Som jag har längtat. Efter kinarestaurangen med lyckokakor efter maten, efter alla underbara människor, efter alla otaliga fikatillfällen, efter allt prat, allt mys. Allting.

















Mormor fick sig också ett besök. Varje gång jag är där står jag alltid och stirrar på fotot av mamma som student. Det är en sån underlig känsla jag får när jag ser foton av personer som jag inte är van vid att se dem. Deras tidigare liv, tiden då jag verkligen inte existerade. Och den gamla tant som sitter framför mig och pratar i timmar är människan som har lärt mamma att leva. Så som jag kanske kommer att sitta en vacker dag. 













Tror du på det där själv
att hjärtat lär sig av erfarenheter?