_____________________________________

-

Nu ska jag iväg till min första riktigt fotolektion och när den tar slut vid fyra ska jag till Stockholm för säkert hundrade gången sen jag flyttade hit.

-

Ute doftar det av äpplen och tidig höst. Träden skiftar färg, några blad går ton i ton med de daggvåta grässtråna som vägrar torkas upp, hur mycket solsken de än badar i. Genom de stora matsalsfönstrena skymtar ett klarblått hav och någon ensam segelbåt. De gulnande löven faller sakta till marken en efter en i takt med att dygnets minuter förkortas dag efter dag. Så vackert men ändå inte, snälla stanna nu. En upplevelse jag hatar vartenda år; tomma träd och mörka dagar. Med en oundviklig suck går vi vintern till mötes och genom min kropp går spända rysningar, ibland känns det som om mitt liv blir insvept i en grå sorg. Ryser på kvällarna, de få då jag har mer än en timme för mig själv. Känner på mitt kalla element, sveper en filt om axlarna och fyller munnen med hett te. Känner hur det sprider sig som någon slags varm sjukdom. Det känns mest surrealistiskt och tomt just nu. Höstens nedstämda melankoli gör sig påmind, jag greppar tag i sensommarens sista stunder. När solstrålarna fortfarande bländar mig och optimistiska människor fortfarande klär sig i shorts låtsas jag att det är våren som gör intrång.

-

Lyssnar bara på svenskt, även om allting andas svårmod. Tänker på livet framför mig som väntar, det oskrivna som gör mig lite rädd. Det känns så långt, så oändligt. Tänker på livet bakom mig, betraktar bilder från de gångna åren, från sommaren tvåtusenelva och det är nästan så att näthinnan fuktas av brännande tårar.

-

För precis två veckor sen flyttade jag. Bytte Gotland mot Stockholm, gamla människor mot okända nya, ett litet vitt vandrarhemsrum mot det gamla barndomshemmet. Detta känns som någon slags flykt från allt det vanliga. Det känns overkligt. Journalist. Under halva mitt liv har tanken alltid funnits där. Och nu gör jag det. Genomför en dröm som vägrat att släppa.

-

Och jag:

...skrattar ihop med mina nitton klasskompisar och känner att denna klass kommer bli min bästa någonsin. Så fina människor från Sveriges alla hörn.

...fotar med en gammal analog kamera och ser fram emot att få framkalla svartvita fotografier i mörkrummet.

...handlar kläder och dekorationer för alldeles för många tusenlappar och får en gnutta ångest varje gång jag drar mitt kontokort.

...skriver hela dagarna. Skrivläraren försöker få oss att släppa vår prestationsångest. Vi skriver texter på några minuter, utan tid för varken eftertanke eller rättelse. Sen läser vi upp våra verk och jag förundras av allihopa.

-

Jag ägnade Gotland knappt en tanke under tio dagar, det fanns ingen tid för det. Ingen hemlängtan överhuvudtaget. Tills för några timmar sen, då jag sa hejdå till Joakim som jag spenderat all min lediga tid med från i onsdags. Vi hade kräftkväll och ölkväll och Gröna Lund-dag. Jag hade riktig dödsångest inför varje åkatteraktion men jag överlevde, konstigt nog. Även när vi föll hundra meter upp i luften ner till marken och rösten dog ut i ett skrik och det kändes som att mina inre organ bytte plats med varandra och luften upphörde att existera och rösten var ur funktion. Men iallafall, när vi åt middag så spelade restaurangen Kent och jag blir alltid lika melankolisk, speciellt när jag hör KRÄM.

-

jag vill ha din ryggrad här

fäst den i mig 
jag är alltid tryggast när 
du är en liten bit ifrån 
en rörelse i ögonvrån

-

Jag vet inte varför just den låten väcker någon känsla inom mig, det kanske bara är Jocke Bergs plågade röst som gör någonting med mig. Men iallafall, jag ville bara åka med Joakim till ön, det kändes så mycket mer rätt än att jag skulle sitta på tunnelbanan och bussen och åka till mitt lilla ensamma rum. Livet som utspelade sig för några veckor sen blev så påtagligt. Jag har omedvetet försökt förtränga det och vid den tidpunkten slog det tillbaka.

-

Avsked efter avsked. Jag kan aldrig tycka om dessa stunder, jag vill bara springa och gömma mig och ignorera avskedet för de kan aldrig vara fina, bara mer eller mindre smärtsamma. Fast ett avsked leder oftast till en återförening som blir desto finare ju svårare avskedet är.

Försöker fylla huvudet med en enda tanke: nu kan jag börja räkna ner tills nästa gång vi ses. Varje minut krymper nedräkningen. Raderar ut avståndet.