_____________________________________

Håkan kom och förgyllde Visby som nästan varje år och jag såg han för tredje gången gillt. Fint var det, väldigt fint.





Basen genom kroppen, allsången till praktiskt taget alla sånger som kunde låta ungefär så här: 
 
Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din
och att dina ord i natten är det enda som når in
_

Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade
_

Jag vakna upp och höll om en dunk gin
men i drömmen jag just drömt höll jag om dig



Hans texter är så himla inpräntade i mitt huvud, även om det går månader mellan perioderna då dom förskönar mina dagar. Det är befriande att dessa perioder alltid återvänder. Håkan är en av dessa som alltid kommer att stanna, alltid kommer att hålla sig fast inom mig.

Men iallafall, jag fick till och med rufsa om i hans lockiga hår när vi av någon anledning hamnade nästan längst fram. Efteråt stannade vi kvar och dansade ett tag (för det skulle ju va dans dans dans) men musiken var dålig och alla ansikten okända så vi gick snart hem. Men Håkan räddade den här stelfrusna månaden lite, kan man säga.





För mest av allt väntar jag bara på att världen ska tina: 







Och under tiden jag väntar så har fåglarna vid hamnen blivit mitt nya favoritmotiv.

Den här veckan inleddes med alla hjärtans dag. En dag som får alla ensamma att känna sig ännu mer ensamma. Jag åt några geléhjärtan i personalrummet och förutom fina barnteckningar så ignorerade jag dagen så gott som det gick. Fast det var fint att bli överöst med barnkärlek som innefattande kramar och pussar och påståenden om att de älskade mig. Tio minuter efter att vi först träffats.

 





Veckan fortsatte med en tisdag och sen en onsdag. Jag kände nästan ingenting när jag först vaknade, nästan ingenting när jag åkte båt i tre timmar och nästan ingenting på hela kyliga Stockholmseftermiddagen. När klockan började närma sig nitton nollnoll slog hjärtat hårdare och talade om för mig att nu är det fan på tiden att du blir nervös. Jag lydde och andades tungt hela vägen fram till Debaser Medis med Edit vid min sida. Vi gick in och såg bara vackert folk med öl i händerna, converse eller nazistkängor på fötterna och läppar formade i leenden.



Efter någon timmes väntan intar First Aid Kit scenen och var så fantastiska. Det sötaste syskonparet någonsin med de vackraste rösterna. Jag försökte fokusera på musiken men jag kände i hela mig att jag egentligen bara kunde tänka på vad som befann sig bakom scenen, som hörde samma musik som jag gjorde just då. 



När klockan slår halv tio, när First Aid Kit har lämnat scenen och bakgrundsmusiken har tystnat, hör vi intropratet till Bright Eyes senaste skiva, första spåret "if there is no such thing as time, you're already there, and you're controlling this cycle..." vilket vittnar om att nu är det så nära det bara kan bli. Publiken tystnar, inser, börjar skrika och klappa händerna och bandet äntrar scenen. Jag tar upp min kamera, filmar med darrande händer och sist kommer Conor ut, iklädd neutral min och söt skjorta. När de första tonerna av Firewall spelas är det på riktigt, händelsen som jag har längtat efter i flera år:





De resterande två timmarna är bara ren eufori och sentimentala tårar i en underbar gemenskap med dansande kroppar och sjungande munnar och gemensamma glädjefyllda framåtriktade blickar i förening. Alla ord Conor sjunger som har präglat mina tonårsår känns så overkligt, väcker sådana minnen och jag sjunger med i nästan vartenda ett av dem.

Och det var ungefär såhär mycket energifylld kärlek:



När hela härligheten börjar ta slut kastar Conor sig ut i publikhavet som bär upp honom för att till slut raseras och på golvet ligger han tillsammans med ett dussintal människor som ofrivilligt dragits med ner. Alla ska röra vid honom och jag är så himla nära på att nudda hans ben när han precis blir uppdragen ur den slukande publikmassan.  

Det var så många låtar jag saknade men hade alla de spelats hade jag nog fortfarande befunnit mig framför scenen där i Stockholm. 
 


För några dagar sen fick den senaste skivan mig knappt på fall, den berörde mig inte så starkt som jag vågat hoppats på. Och nu, sen i torsdags har jag inte viljat lyssna på någon annan skiva överhuvudtaget. Även om det tog emot att först lyssna när man fortfarande hade konserten i friskt minne, när man insåg att man sakta bytte ut liveframträdandet till skivinspelningen och krossade det man senast intagit i musikväg. 

Iallafall så lovade de att komma tillbaka till Sverige i sommar. Jag längtar redan, längtar som en besatt.
 

---

Annars så går jag på långa fotopromenader, filar på mina folkhögskoleansökningar och känner hur fantastiskt påträngande det nya livet blir, bjuder på billigt vin och blir bjuden tillbaka på dyr öl, dricker kaffe klockan fyra på natten i fint sällskap, isolerar mig ändå ganska mycket och uppskattar att vara för mig själv. Stundtals. 

Min sinnesstämmning befinner sig som vanlig i det där ständiga pendlandet och tiden går olagligt fort. De två senaste veckorna har jag jobbat på samma ställe och det var smått fantastiskt att verkligen få lära känna alla nitton barn där. Varje dag blev jag överöst med charmiga teckningar och innan jag gick hem blev jag överöst av varma kramar. Leendet som då framkallades kunde jag gott leva på för en stund.



För ett tag sen firade vi Ida som fyllt hela tjugo år. Det var en helmysig kväll och hon hade fixat så fint så fint med middag, lekar, geléaktiga shots och prat till långt in på natten.

















När jag kom hem upptäckte jag att någon provsmakat mitt pepparkakshus. Skrattade för att det såg så odiskret ut och så åt vi alla upp hela istället.



Och även denna ständiga längtan. Under vardag längtar jag till helgen och under helgen längtar jag till vardag. Helgens spontana charm och vardagens trygga rutiner. Just dessa bilder är någon vecka gamla och jag vill minnas att den kvällen knappast hade ett ultimat slut tack vare tequilan. 







I fredags såg jag fotboll och drack vin längst bak på läktaren och även under den kyliga vägen ner till hamnen. Dansade och skrattade i en lagom dimma och kände att jag gillade hela kvällen. När klockan slog fyra var min säng fylld. En av föregående kvälls översovare låg kvar ganska länge, i tre timmar pratade vi och sen gick min buss till Hejnum. Det var dags för en pubkväll med gamla fina vänner och mysig irländsk livemusik.








 


Vi gick hem under den otroligt stjärnklara himlen som det var alltför länge sen jag fick se. Den omringade oss som bara den och vi stod länge och bara beundrade alla stjärnbilder tills vi blev alldeles snurriga.









Och fan va vi är obetydelsefulla i universum.