We never feel as good as when we make believe, we tell ourselves there's nothing to achieve, and we don't care, just wanna have some fun before we leave


Sista veckan på Tollare var så fin. Picknick, kubb, utflykter, tävlingar och skratt. Låg ensam vid bryggan och solade. Vågor som ibland överröstade musiken jag hade i öronen. En städig tanke som cirkulerade bak i huvudet: här är allt snart slut. Jag gick en promenad och utforskade området där jag har bott, lite mer noggrant än jag har gjort förut. Såg trasiga cykellås fastkedjade i ett rostigt stängsel utanför en skola, en liten flicka som lekte ensam med några rosenblad och övergivna vantar som väntade på sina ägare. Solen brände fast klockan var sju på kvällen. Gick på gator jag aldrig gått på tidigare. Tillbaka på skolan: Såg elever vars ärrtäckta underarmer jag aldrig lagt märke till förut. Kände en lättnad över att åka därifrån, en lättnad jag inte trott att jag skulle känna.

Pappa kom och hämtade mig på lördagen och jag sa hejdå till människor och mitt urplockade rum. Än saknar jag inte så mycket men det kanske kommer, när denna sommar börjar klinga av lite. Just nu är den alltför fin för att jag ska kunna tänka på annat:

































Min finaste lillebror har varit vacker på bal och överlycklig på studentdag och studentfest:

















Det var en mysig fest med öl, vin, smörgåstårta och tårtor förställande studentmössa och Hugo själv som jag knåpade ihop. Erik, Hugo och jag satt och blev fullare och fullare utomhus med tända ljus och filtar runt midnatt, när alla åkt hem.













Vi har flyttat in i stugan också. Det känns fint att varje morgon få vakna upp och se Joakim ligga bredvid. Slippa vänta, längta, sakna honom.











Och sommaren hittills smakar grillat och jag älskar när första solbrännan har lagt sig tillrätta och vännerna är fina och efterlängtade och allt känns lite som vanligt. Ni vet nog allt redan.


RSS 2.0