Lova mig att tala i bilder, aldrig i ord. Först var jorden platt, sen blev den rund och nu är den fyrkantig som ett möbelvaruhusbyggsatsbord


Det kändes som att jag aldrig ville lämna mitt jobb när några av barnen uttryckte sig så här: "Och jag älskar dig jättemycket!" och: "Vi vill att du alltid ska vara hos oss", medan de kramar om min arm.



Ingen dag har varit den andra lik och ibland har jag älskat det, ibland har jag varit nära att bryta ihop. Men nu är allt över och jag kan inte förstå hur fort det har rusat förbi. Och hur jag har vuxit i mötet med alla dessa hundratals människor jag har träffat. Jag har lärt mig så oerhört mycket och fått så mycket kärlek att hälften kunde vara nog.

Mamma fick också mycket kärlek, på mors dag. Jag tycker inte om såna dagar på grund av att de är så kommersiella men mamma heter ju Yvonne i mellannamn och även om hon inte visste att hon hade namnsdag så bakade jag till henne med anledning av detta:



Om någon vecka börjar sommarjobbet. Inledde ledigheten med att ignorera allt vad sömnproblem hette och sov tolv timmar. Vaknade upp, solens strålar som letade sig in genom fönstret, såg mig omkring och älskade synen av mitt gamla rum i Hejnum. 

*

En lördag åkte Hugo och jag till Hemse för att lyssna på Edit och hennes klass som framförde en fantastisk vårkonsert med många olika instrument och vacker stämsång. Oerhört fint och imponerande.

























En annan lördag hade jag en lite dimmig utflyttningsfest:



Det var i maj jag upptäckte Bob Hund och vissa dagar ville jag knappt sova för att jag ville lyssna på deras musik istället. När en människa kan skriva texter som låter så här:

"Jag drömde att vi rymde och allting stämde
Inget på jorden sikten skymde
Du har inte blivit blind, bara förlorat din syn
Finns ingen annan utväg än det överexponerade gömstället
Så länge nån tjänar pengar på jordens undergång är den inte speciellt nära
Dina städer är pulveriserade så hyr ett rum
Ett tomrum
"

Då är det nästan omöjligt att man inte får nog.   




En helt vanlig eftermiddag stod jag i hallen med mobilen i handen. Solen lyste utanför och mamma ringde. Hon sa att jag hade fått ett brev från Tollare folkhögskola och huvudet kunde inte bestämma sig för om jag skulle bli nervös eller exalterad så jag sa bara med en neutral ton att hon skulle öppna det, för att liksom få allting överstökat. Gratulerar, du har blivit antagen!
Jag kunde nästan inte få in det i huvudet. Så många sökanden och så jag. Det var den bästa överraskningen jag fått på väldigt, väldigt länge. Nu är lättnaden så övertagande. Från att ha levt ett liv som innebar att jag knappt kunnat planera en dag framför mig vet jag nu hur mitt liv ser ut ett helt år framåt. Och för första gången i mitt liv finns en längtan efter hösten.


RSS 2.0