Jag drar nu, kan inte stanna kvar, jag drar nu, kanske hittar svar

Att våga släppa lite i taget
Ge sig ut i det okända
Förlora greppet av alla trygga händer
Ta någon ny hand
En önskan om att byta ut alla för en liten tid i livet
Det svåraste med avsked är när det händer när allting är som bäst
Hoppet överger aldrig
Hoppet om att jag lämnar något bra för något bättre

 


 

Australien. Till hösten. Så himla blandade känslor. Lämna alla verkligen alla i minst nio månader. Nio månader går alltid fort men just nu känns det som en evighet. Förhoppningsvis varar min vistelse där i minst en evighet. 
Jag skrämmer bort min feghet, dränker den i mod som jag inte ens vet är på riktigt. Ännu är jag inte rädd.

 

 
Den där känslan. När det känns som om man har fått allt man någonsin eftersträvat, och fortfarande vill ha mer. Den känslan får mig alltid att undra om det är mig och mitt tankesätt som är fel, eller om jag bara trott att jag ska hamna rätt men aldrig gör det. Nu gör jag ett nytt försök. Jag vill inte ha någonting som endast duger. Jag vill ha det där perfekta, omvälvande, det som verkar ouppnåeligt. Kanske det är precis vad det är. Men jag tänker fortsätta försöka.
 

 
Lilla Alicia döptes och det känns att jag kommer missa hennes första år. Mina små sötnosar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
Foton från underbara juli med underbara människor:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Att hjärtat lär sig av erfarenheter?
Varför känns det som att jag är för trasig för dig?
Att vi ibland passar ihop som olja och vatten?
Att det ibland känns som att jag inte klarar ett andetag utan dig vid min sida?
 
  
 
 
 
 
 
 
Samma sol sedd från olika platser
Lavasanden värmer mina ben
Så långt bort, så mycket bättre
Cigarettmiddagar och fika bestående av romerskt sju-kronorsvin
Strukna vita lakan och lite för sena kvällar
Hur man tillåts ha det lite för bra
En undanflykt i några dagar
Kyssar i okända gränder
Kasta tjugo cent i Fontana di Trevi
Fyllda bussar till oanade destinationer
Att aldrig få nog
Det får inte finnas något slut
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och det blev ett år tillsammans. Det har gått så fort. Allting går lite för fort. Det finns så mycket att blicka tillbaka på. Motgångar, medgångar och bara ren kärlek.
 
 
 
 
Det gör ont.
Hjärtat skaver så fort hösten kommer på tal, samtidigt som det går sönder av längtan.
Det gör ont, att lämna de man älskar mest för något helt okänt.
Och det gör ont, att göra allt för sista verkligen sista gången.
Sista beröringen av tusentals, den kommer brinna.
 

RSS 2.0