_____________________________________

En morgon så tog jag en långpromenad, ner till havet och runt bland allt det vackra i innerstaden. Det var den bästa morgonen på riktigt länge. Hösten när den är som bäst, när den är välkommen. Lugnet, kylan och dom där tankarna.


 










Har sån otrolig jullängtan. Efter alla sånt som är detsamma varenda år, som man vet kommer förbli detsamma så länge vi lever. Nejlikaapelsiner i fönstrena, en alltid för gles och barrande gran bakom soffan och John Lennons "War is over" innan vi byter julklappar. Jag längtar hem. Och bort. Vart som helst utom här, där det finns så mycket minnen.
Överaskade pappa på fars dag förra helgen, med hemlagad paj och en chokladask. Det gjorde min helg. Pappas också. Fina pappa.



Igår cyklade jag. I regn och mörker och med tårar i ögonen. Jag vet inte vad som hände. Vad som händer. Vill inte falla så där hårt som så många andra gånger. Tappar allt på samma gång, tappar greppet. 







Nästan varje lördag på senaste har det blivit utgång. Denna lördag var det Alexandras avskedsfest:





Den här fina tjejen åker till Göteborg för en oviss tid framöver. Det gör redan lite ont av saknad, eller av vetskapen att det på onsdag sker. Och kvar blir jag. Vill inte tänka på framtiden.





För en månad sen visste jag inte om hans existens
att du på en enda månad har fått mig att inse
att du tydligen ska betyda så förbannat mycket
och även fast jag intalar mig motsaten vet jag att
du har etsat dig fast och det kommer aldrig gå en
enda dag då du inte passerar i mitt huvud

Varje möte är en fälla
en medveten fälla som jag går rakt ner i varje gång
du kysser bort orden tankarna tvivlen som är uttänkta till dig
det är som att välja mellan att förlora dig eller mig själv
för vi kommer aldrig bli ett vi
iallafall inte utan våra dimmiga ögon och spritfyllda andedräkter



En känsla av ofrivillig ensamhet (när ensamhet inte är självvalt är det outhärdligt)
som efter varje gång du går känns min säng alldeles för stor
den känns ofta alldeles för stor, utom när du ligger bredvid
iklädd leende och grönblå blick
din närvaro, dina händer, din värme, i några timmar är allt mitt
hjärtljud att somna till, andetag att vakna till



Under dessa förhoppningsfulla nätter och yrvakna mornar
bland täcken, sammanflätade fingrar och läppar
betyder omvärlden ingenting
men så fort du hamnar på bussen som tar dig hem
(så fort jag börjat sakna dig)
betyder det här alldeles för lite för att
du & jag
ska funka bra

---

När man vet att en situation aldrig kommer gynnas av tiden
bara förvärras
så tappar man lusten att gå vidare

Håkan Hellströms nya skiva är det vackraste på länge. Med låttitlar som "River en vacker dröm" & "Man måste dö några gånger innan man kan leva". Så fint och han har gjort det ännu en gång.



Att välja. Välja mellan två bra ting och tvingas göra en besviken. Kanske.

Konsten att trassla in sig ganska ordentligt i sitt egna livs trådar. När man tror att man har allting, när man vet att man har allting, så kommer alltid något i vägen och istället för att ta allt ifrån mig så dubblar han det.

I såna här sammanhang går det inte att vara ärlig. Varken mot sig själv eller mot er. För då är det så himla lätt att förlora allting och ändå vet man att man omöjligt kan behålla allting. 

Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag älska dig



Det är november idag. Mörka kvällar, inte lika mörka mornar. Jag hatar denna månad mest av alla, kan inte hitta någon charm med den. Kanske det blir lite annorlunda detta år.

Helgen innehöll alldeles för lite sömn och alldeles för mycket bjudsprit. Alldeles lagom med skratt, vänner, dans och dig.