There is no time for us, the world won't understand it's left no time for us

 
Det sista klicket som slutför bokningen av hemresan var svårt. Den trettonde juni landar jag i Stockholm och några dagar senare tar jag båten till Gotland. Det känns som en helt annan värld och det kommer kännas så surrealistiskt att tänka tillbaka på Australien. Som att det bara var en enda lång dröm.
 
 
 
 
 



Jag sprängs av längtan att få krama om familj och vänner, att få andas svensk luft och vandra runt i Visby. Men samtidigt säger hela jag NEJ till att lämna Australien. Och honom. Jag svor att inte falla för någon igen på länge men framtiden hade andra planer. Och jag säger åt mig själv att inte falla även fast jag vill och jag tror att det är försent. Varje helg består av magontskratt, perfekta kyssar, nätter där vi aldrig släpper varandra och lyckliga leenden. Varje gång jag ser hans namn i mobilen pirrar det i mig och varje vecka räknar jag ner dagarna tills han kommer. 
 
Han ger mig all den där gåshuden på armarna och dom där fjärilarna i magen och det där oändliga leendet på mina läppar. Han är den största anledningen till att jag aldrig vill lämna Australien. 
 
 
Iallafall, jag var i mitten av Australien för några veckor sen. Röd sand, flugor, trettiosju gradig värme och mysiga fransmän. Vi körde 1700 kilometer under fem dagar och sov i svettiga tält. Såg Uluru, Kata Tjuta och Kings Canyon. Ibland sprang kängurus, kor och vilda hästar över vägen och vi var nära att få slut på bensin mitt i öknen.





































 
Och ibland kan man bara sitta var som helst, när som helst, och så kan någon komma fram och börja prata med dig. Röka cigaretter i höstsolen, kanske ta en kaffe, och bara utforska varandras sinnen. Därför älskar jag världens största land. Puss och syns snart.
 

RSS 2.0