För alla gånger som vi dansat och sjungit med fast ingen kan
Jag åkte hem för en natt och skulle samtidigt passa på att hämta två paket på posten några mil bort. Kvällssolen gömde sig bakom träden och fjärilarna hade slutat dö framför bilarna. Jag sjöng för mig själv, körde för fort och drömde mig bort. När jag var klar och hemma, "hemma" så ropade jag på Minna och hon kom skuttande från en buske, tryckte sig mot mig och spann så mina ögon blev tårfyllda. Varje gång jag jobbar är det alltid några barn som vill sitta i knät eller kura ihop sig intill en på höften. Alltid när det händer känns det som att det är Minna som sitter där. Ger mig lite närhet.

Mamma kramar mig ovanligt ofta och i en tvreklampaus bakar Hugo chokladbollar som vi delar på. Allt är så ovanligt men ändå vanligt. Det är i ett annat sken som allting händer. Mitt rum är naket, innehållande alldeles för lite personliga tillhörigheter och ett kallt element. En ensam kaktus försöker sprida lite hemtrevlig känsla över alltihop men det ser mest sorgligt ut.

Sparade minnen med både glädje och sorg-garanti: de där festivalerna, avslutningarna i alla kapitel och obesvarade känslorna. Ett liv kan ju inte byggas stadigt på lycka.
Någon dag vill jag bara krossa gränserna, bryta mig ur de där ramarna som hållt mig instängd i alla dessa år. De är lite trasiga, kantstötta, men kommer de någonsin att gå sönder helt?

Vi promenerar en långpromenad nästan varje kväll. Det kan vara duggregn eller en värmande sol som hänger över oss men det är alltid lika skönt att bara gå. Upptäcka gator, gränder, platser som man inte hade en aning om existerade.






Jag såg alltid den nattsvarta himlen istället för stjärnorna
sparkar på stenar som ligger på gatan
som ett substitut, en frustration, för alla motgångar i livet som
man önskar att man kunde sparka på och så försvinner dem
Fast samtidigt;
Det är ett nytt sorts lugn som sprider sig. Lägger sig som en varm hand mot en veckad panna. Ibland överskuggas det av all oro som river i bröstkorgen, den där dämpade ångesten. Men oftast låter den mig vara.
Lördag: Trängdes och köpte godis på en överfull marknad:


Och senare blev mitt gårdshus folkfyllt av fina tjejer. Därefter begav vi oss till Hamnplan, efter vattenpipa och ölspel. Ibland behöver tillvaron inte vara mera för att vara bra och få till leenden som inte bara baseras på sprit.





02:05 Fyra killar och jag i en bil mitt i natten. Det låter värre än vad det var. Jag fick skratta och fick skjuts hem samt nya, dimmiga minnen. Och efter tre timmars sömn fick jag för mig att vakna och städa undan vinfärgade limeskivor och tomma burkar.

De där orden letade sig in och berörde så in i helvete
tiden gör ingenting med ord
höstlöven lämnar träden och solen går ner innan det blivit kväll
och inte ens dubbla filtar räddar mig från att frysa
solblekta slingor och läppstiftsröda läppar
leta efter mina hemliga rum och den gömda nyckeln
för med alkoholen och nikotinet i kroppen
blir steg tagna, de där som egentligen inte skulle förvandlas från tanke till handling
det som gör sig begripligt är det som känns
som elektriska stötar mot fingerspetsarna eller lätta slag mot huden


-Det behövs inga ord längre.
Genvägarna är borta. Böckerna berättar samma historia. Klockorna stannar aldrig: "These clocks keep on winding and completely ignore, everything we hate or adore"
Åsikter
Postat av: Unnis
Jag vill se mer bilder från kvällen :D
Förresten så snodde jag bilden på mig och använder som profilbild på FB, hoppas det inte gör något^^
Postat av: Moa
Haha du kan få dom någon dag :D
Naj nu jäääävlar! :@
hehe skoja, klart det är okej ^^
Trackback