Det kommer aldrig vara över för mig

 
Precis så känns det idag. Dom där tvivlen. Tvivlar inte på oss, aldrig på oss. Det handlar mest om att ta avstånd från Sverige, platsen där hjärtat är och var och alltid till största delen kommer befinna sig. Att skapa ett annat liv på andra sidan jordklotet: så himla komplicerat. Hjärtat är inte stort nog att delas.
 
För ett par bruna ögon for jag
Men Stockholm blir aldrig min stad
 
Livet handlar om beslut. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. På sistone; stora beslut. Avgörande för framtiden. För resten av livet. Och insikten igen, att du aldrig kan fly från dina problem. Vart du än befinner dig i världen kommer det alltid bli en vardag förr eller senare. En vardag när du är ensam med dina tankar i ett kaosartat blurr. 
 
*
 
För det är lite samma hela tiden. Jobb, jobb, jobb. Iväg tidigt, hemma sent. Alltid somna med kroppskontakt. Helg med alldeles för mycket alkohol och cigaretter. Några timmars sömn. Kan inte bestämma: skulle jag älska eller hata att leva så här för resten av livet?
 
*
 
Hur lätt det skulle vara att leva om man slapp tänka. Hur jag ibland vill sätta livet på paus. Hela livet är någon sort popularitetstävling och jag vill inte vara med.
 
Du la dig på rälsen. Du var så trött. Du lät tågen ta bekymren.
 
Tankar om vart jag kommer befinna mig om några år. Att vara äldre och mer erfaren och lite slitnare. Om jag då hade viljat varna mitt nästan tjugotvå-åriga jag. Kunna ha en översikt över livet, veta vilken väg som fungerade bäst. 
 
 
Det är nog mest en hemlängtan som spökar. En lätt panik över att hem är så långt borta. Lyssnar på svenskt som  ökar puls och nästan framkallar tårar för att det är så himla mitt i prick. Hur många låtar om mitt liv kan skrivas egentligen?
 
*
 
Nu har vi förlorat en timme och ni vinner snart en. Tio timmars skillnad och det blir ännu svårare att hålla kontakt. Känner att jag glider bort mer och mer.  
 
*
 
Hur avundsjuk jag är på dig. Att du alltid går och lägger dig och så fort du lagt huvudet på kudden: sömn. 
Och ibland när du sover så där tungt kan jag titta på dig och bli lugn av dina andetag och känna hur jag vill ge dig all precis all min kärlek. Lägga huvudet på ditt bröst och känna hur dina armar drar mig mot dig i en kram som varar hela natten. När jag var sjuk med nästan fyrtio graders feber kom du hem från jobbet och hade köpt smärtstillande tabletter och en inslagen chokladask till mig. Det finaste är att känna hur mycket kärlek du har att ge mig. Du är för vacker för att vara sann och jag ska inte tänka att jag inte förtjänar dig.
 
 
Och jag bär allt inom mig, delar inte med mig till någon.
Så trygg i dina armar när du håller om mig.
Som att du kan känna att något är fel
Att något skaver.
Kanske när skratten mest blir till leenden.
Eller när blickarna är inte fullt lika levande som förut.
 
*
 
Mest önskar jag att du kunde kyssa bort ångesten. 
 
 

Åsikter

Kommentera inlägget här:

Vem?:
Kom ihåg mig?

Din e-postadress: (publiceras inte)

Din bloggadress:

Din åsikt:

Trackback
RSS 2.0